Filmrecension: Kvinnor som överskrider gränser
I dramat Perfect Mothers finns en stark och ovanlig sympati för medelålders kvinnor som sexuella varelser.
Drama. Premiär 6 september 2013.
Manus: Christopher Hampton efter novell av Doris Lessing. I rollerna: Naomi Watts, Robin Wright, Xavier Samuel; James Frechwell.
Kärlek mellan äldre kvinnor och män unga nog att vara deras söner är fortfarande tabu på film. Äldre män med unga flickor är däremot fransk films käraste långkörare. Därför är det intressant att se en fransk regissör, Anne Fontaine (mest känd för Coco – före Chanel), tackla ämnet i Perfect Mothers.
Två bästa väninnor sedan barndomen och nu mammor ligger i bikini på deras undersköna, så gott som privata beach i New South Wales, Australien. De beundrar sina surfande 20-åriga söner, bästa vänner också de, i vågorna. ”Gjorde vi dem? De är så vackra, som unga gudar” säger Roz (Robin Wright) och Lil (Naomi Watts) svarar lojt: ”Vi klarade oss ok”. De utgör tillsammans ett slags familj eftersom den ena är änka och den andras man jobbar på avstånd. Så kvinnorna är inte bara gamla nog att vara pojkarnas mammor, de är det, om inte i strikt biologisk bemärkelse eftersom de byter söner.
Milfs
Filmen har en mystisk laddning. Det är mycket vågor som rytmiskt slår, fuktig varm luft, många glas med vin: beachens hedonism som livsstil. Det hugger till vid första kyssen: det här är bara fel. Sen går äcklet över. Det vilar något bedövat över kvinnorna – de vet att de gör fel men kan inte sluta. Här finns en stark och ovanlig sympati för medelålders kvinnor som sexuella varelser.
Skådespelarna är själva definitionen på milfs (Mum I’d like to fuck). Naomi Watts är alldeles rodnande och gyllene och frasig, Robin Wright strömlinjeformad och smal, som en fågel. De är så undersköna som bara Hollywood-stjärnor kan vara, så pojkarna måste inte precis konfronteras med celluliter och gråa hår. Ungdomlig fysik suddar ut generationsgränserna på ett riskabelt sätt. Xavier Samuel och James Frechwell klarar bra av sina hunkroller. Men en viss intimitet mellan mödrar och barn saknas.
Kärleken skildras som en flotte, en privat ö utanför världen. Moraliskt svävar filmen: önskedröm eller perversion? För detta svävande tillstånd använder Fontaine realism i långsamt tempo, ytterst traditionellt och lyriskt bildspråk (jag säger bara: naturbilder) och allt fokus på skådespelarna och deras reaktioner – ibland är det som tv-film. Här finns inga oväntade bildvinklar, inga överraskande insikter eller gestaltningar. Filmens något konstruerade utgångsposition fylls aldrig med det levda livets detaljer, men akilleshälen är ändå den övertydliga, ibland ofrivilligt komiska dialogen av Christopher Hampton.
Doris Lessing var i 80-årsåldern då hon skrev novellen The Grandmothers och har i intervjuer sagt att historien är sann och att pojkarna efteråt kände sig övergivna – efter tio år av perfekt extas. Det är det mest provokativa: tanken på två erotiska mödrar (filmens titel är antingen Två mödrar eller Perfekta mödrar) som har skött, tröstat och uppfostrat sina älskare – och sönerna som vill ha det så. Vad skulle Oidipus säga?