Filmrecension: Könsroller i ny belysning
Simo Halinens film Kerron sinulle kaiken (Låt mig berätta) är Finlands bidrag till Nordiska rådets filmpris 2013. Hbl:s recensent beskriver dramat som en film om samlevnad, känslor och könsroller. Lagom lågmält och lagom desperat.
DRAMA
Foto: Hena Blomberg. Musik: Jarmo Saari. I rollerna: Leea Klemola, Peter Franzén, Ria Kataja, Emmi Nivala, Alex Anton.
Premiär 8 mars 3013.
Känslor, kärlek, könsroller och kommunikation är inga ovanliga ingredienser i finsk film. På dessa bygger också Simo Halinens Kerron sinullekaiken, men vad som gör den mindre vanlig är huvudpersonens transsexualitet. Han har nämligen blivit hon efter ett könsbyte. Det innebär en extra laddning för alla de möten och umgängen det bjuds på.
Leea Klemola spelar den över 40-åriga Maarit som fattat detta drastiska beslut och tagit farväl av gårdagen och sin tidigare kropp. Nu känner hon sig befriad och redo att börja ett nytt liv. Alltför lätt är det ändå inte att med denna bakgrund finna ett jobb. Hon jobbar tillfälligt som städerska och då hon en dag städar hos en psykoterapeut ringer dörrklockan. Där står Sami (Peter Franzén) som vill tala om sitt krisande äktenskap med hustrun Julia (Ria Kataja). Maarit känner förståelse och sympati för mannen. Utan att bekänna färg spelar hon till en början terapeutens roll och tycks även med sitt förflutna kunna sätta sig in i hans roll. Hon lyckas öppna den äktenskapliga knuten samtidigt som hon börjar hysa allt varmare känslor för Sami.
Ett annat dilemma i dramat är huvudpersonens förhållande till sin tonårsdotter Pinja (Emmi Nivala) som Maarit egentligen inte får träffa efter det könsbyte som gör att flickan inte har det lätt i skolan. Men det är ett förhållande som slutligen växer till det viktigaste. Allmänt taget är Kerron sinulle kaiken ändå inte en film om fördomar utan om samlevnad, känslor och könsroller. Lagom lågmält och lagom desperat. Leea Klemola är impulsiv och energisk medan Peter Franzén mestadels är melankolisk och sorgsen. Det allvarliga utesluter inte en dos humor. Som till exempel då Maarit avslöjar sitt förflutna för Sami, som jobbar som fotbollscoach för pojkar, och det visar sig att de två en gång spelat mot varandra och Sami blev rejält tacklad av Maarit.
Man noterar dramatiska sidospår som i och för sig kompletterar helheten men som ändå verkar något lösa. Filmen inleds med en intervjuscen som gör ett dokumentärt intryck. Ibland är man benägen att ställa frågan om ämnet ändå hade suttit bättre i den rena dokumentärens form? Också om det som fiktivt drama inte känns helt avigt.