Bokrecension: Vacker och grym sorgesång
Efter en diktbok och en novellsamling har Linda Boström Knausgård nu gått vidare till romanformatet, och hennes lakoniska öppning är ett sådant hammarslag att man genast hajar till.
Roman
Modernista, 2013
"Jag föds av en far. Jag klyver hans huvud."
En tolvårig flicka föds likt Pallas Athena i den grekiska mytologin ur sin fars huvud. Kort därefter tas fadern in på en psykiatrisk klinik, och flickan utplaceras i en familj och döps till Anna. Hon vill inte vara där. Hon talar inte språket. Hon vet inte hur man gör när man ska vara tillsammans med andra människor. Och ju fler scener som målas upp desto mer outgrundligt blir själva mysteriet: vad är det egentligen som håller på att hända? Vilken är bakgrunden till flickans utsatthet? Vilken läsart kunde så smidigt som möjligt öppna texten för mig?
Men om den explosiva inledningen kan kännas förvirrande så rensar den åtminstone bordet från förväntningar och annat bråte. Efter de första tio sidorna har Boström Knausgård skapat sig ett rejält spelrum, en frihet att göra nästan vad som helst. Och då börjar hon berätta. Förtätat och med noggrann fokusering mejslar hon ut aviga människorelationer, och skapar en skrämmande men ändå ganska begriplig värld.
En värld där familjen och religionen står i centrum. En frikyrklig värld.
Inom den familj som tagit hand om Anna är det fadern Sven som hanterar taktpinnen, medan de övriga försöker uppfylla hans förväntningar och krav. Under de familjesammankomster som han leder påläggs var och en olika uppgifter, den ena märkligare än den andra, och kanske mest upprörande är att man sedan också måste uttala sig och uttrycka sin tillfredsställelse över den nya sysslan.
Här brukas ett systemintegrerat psykiskt våld, i vars förlängning mängder av svårhanterliga känsloströmmar kolliderar med varandra. Anna lägger snabbt märke till att både hustrun Birgitta och de två sönderna uppträder på ett helt annat sätt så fort patriarken själv inte är närvarande.
Balansgång vid stupet
Småningom integreras Anna i församlingen, och börjar också tala i tungor – vilket leder till att hon ses som någonting utöver det vanliga. Ryktet sprider sig till den grad att prominenta gäster från andra orter kommer för att se hur orden forsar ur henne. Att de sedan snarast är uttryck för allt det bortträngda och otillåtna hon bär inom sig blir i den ruljansen mindre viktigt.
Den som talar i tungor balanserar i varje fall inte sällan vid ett stup, som till slut inte erbjuder någon djupare andlighet än ett fritt fall ner i mörkret. Så blir Annas följande station mycket riktigt den slutna psykiatriska avdelningen, med tung medicinering och en gnagande önskan att få dö. Avsnitten från mentalsjukhuset har ett upprivande innehåll, men själv upplever jag ändå den förra delen med familjen och pingstkyrkan som ännu mer drabbande.
Hälsosam påminnelse
I alla händelser har Boström Knausgård skapat en sorgesång som är både vacker och grym, och som det inte är möjligt att förhålla sig kyligt distanserat till. Det besvärjande tonfallet, dragningen mot destruktionen, skildringen av en kraft som är för smärtsam att bära – allt detta lockar mig att också dra paralleller till Christine Falkenlands romaner. Fast Boström Knausgård spetsar förstås dessutom sin helhet med klassiskt mytologiska undertoner.
Hennes berättelse är kort som en lång novell och kan rent tekniskt sett läsas på ett par timmar, men jag tror inte att den modellen är den optimala. Själv har jag tagit 10–15 sidor i taget, och redan det har känts som en full dos. Så visst blir Helioskatastrofen ett gott bevis på att en roman inte per automatik kräver någon stor volym – en hälsosam påminnelse i dessa mammuttegelstenarnas tidevarv.