Teaterrecension: Speedade spelare i kasinokomedi
1990-talet var utan tvekan en glansperiod för Berlinteatern Volksbühnes och dess legendariska chef Frank Castorf. Föreställningen Spelaren som visas under Helsingfors festspel har emellertid klassats som Castorfs stora comeback.
Scenografi och kostym: Bert Neumann. Ljus: Lothar Baumgarte. Musik: Sir Henry. Dramaturgi: Sebastian Kaiser. Video: Andreas Deinert. På scenen: Kathrin Angerer, Hendrik Arnst, Frank Büttner, Georg Friedrich, Sophie Rois, Alexander Scheer, Maz Schlüpfer, Lilith Stagenberg, Sir Henry. Volksbühnes gästspel på Nationalteatern under Helsingfors festspel 28.8.
Bara inom loppet av tio minuter kallar en av de frackklädda herrarna den andra för en tråkig sketchfigur. Sådan är föreställningen Der Spielers natur – den driver ständigt med sig själv, gör parodi på allt från melodram till salongskomedi.
1990-talet var utan tvekan en glansperiod för Berlinteatern Volksbühnes och dess legendariska chef Frank Castorf. Föreställningen som vi får ta del av under Helsingfors festspel har emellertid klassats som Castorfs stora comeback.
I botten ligger en rysk klassiker, Dostojevskijs kortroman Spelaren från 1866, som i sin tur inspirerats av den ryska författarens eget spelberoende. Dostojevskij var en återkommande gäst på nöjeslokaler i Baden-Baden, Homburg och Saxon-les-Bains.
Han är också den ursprungliga förebilden för den unga läraren Alexej Ivanovitj som kommer till Baden-Baden tillsammans med en låtsasförmögen rysk familj och blir biten av spelflugan.
Bisarra inslag
I Castorfs händer har berättelsen förvandlats till en absurd crazykomedi, där humorn ställvis är lika barnslig som i åttiotalsparodier i stil med Titta vi flyger. Vem hade till exempel tänkt sig att en Dostojevskijkaraktär skulle drabbas av akut magbesvär och tvingas rusa av scenen? Eller att en pratande krokodil skulle föra ordet?
De bisarraste inslagen visar sig ofta vara referenser till andra litterära verk, den nyssnämnda reptilen är till exempel hämtad ur en annan Dostojevskijtext, satiren Krokodilen.
Castorf har skapat en värld som man både förtrollas av och vill fly. Han bjuder på en träffsäker skildring av blingbling-livsstilen som charmar just för att den så passionerat ger sig hän det lättsamma och banala. Kanske lyxlir bara handlar om att spruta blomdoftande spray i hotellrummet och konsumera mineralvatten fullt med ”hälsosamma mineraler”.
Nationalteaterns vridscen är flitigt i bruk. Versailleskulisser varvas med sunkiga spelhålor bebodda av avdankade kasinohabituéer, bland dem en fransk baron, en engelsk adelsman, en luspank rysk general som varje dag väntar på ett telegram som bekräftar att hans rika kvinnliga släkting äntligen kolat vippen.
Kulmen nås i andra akten när denna ”babusjka” – en fantastiskt cool Sophie Rois – gör entré på kasinot och sätter sprätt på pengarna. Här flippar föreställningen verkligen ut och blir en kavalkad av blues, blinkande neonljus och hypnotiskt snurrande rouletthjul.
Utdraget slut
Föreställningens längd på fyra och en halv timme är däremot problematisk. Har regissören drabbats av högmod eller vill han medvetet provocera sin publik? Slutet är utdraget till max, lägg därtill alla insideskämt och tyska språkvitsar. Det är utan tvekan en föreställning som delar publiken vilket bortfallet i salongen efter pausen också talar för.
Att skådespelarna är oerhört skickliga kan man däremot inte tvista om. De tjusar som nervösa spelmissbrukare och nattfjärilar med divalater, håller i gång de ändlösa nonsensdialogerna och flörtar med kameran som så ofta följer dem. Alexander Scheer är toppen som Dostojevskijs alterego, den speedade spelaren Alexej, Kathrin Angerer oemotståndlig som den koketta Polina och Sophie Rois stenhård som den gormande babusjkan med sina hårda grå korkskruvslockar och sin rykande revolver. Visst är prestationerna också ett tecken på en enastående personregi från Castorfs sida.
I karaktärernas osammanhängande men intensiva diskussioner om utländskt kapital och den asiatiska potentialen kan man ana en analys av Europas tillstånd, men lättillgänglig är den inte. Mer njuter jag av Castorfs underhållande sätt att synliggöra de ekonomiska transaktionernas psykologi. På kasinot styr inga naturlagar, bara högst irrationella mänskliga känslor.