Filmrecension: Ett kärleksbrev till fansen
Dokumentär. Visas även i 3D.
När pop- och rockkungligheterna på 1960- och 70-talet ställde sig framför filmkameran var resultatet inte sällan ett såsande av intergalaktiska proportioner. Skyll på de snällt sagt överdimensionerade ”konstnärliga” ambitionerna.
Nuförtiden gör man det lättare för sig. När Justin Bieber, Miley Cyrus och Jonas Brothers bjuder in filmmakarna handlar det mera om marknadsföring och produktplacering än om att på allvar ta ut svängarna – även om det bör sägas att Bieber-filmen Never Say Never kom med många intressanta poänger om musikbranschens föränderlighet.
I turen nu står brittiska pojkbandsundret One Direction, här förevigade (?) av dokumentärfilmaren Morgan Spurlock som i Super-Size Me gick åt snabbmatskedjan McDonalds.
I det här fallet behöver ingen sätta saker och ting i vrångstrupen. This Is Us är lika söt (och harmlös) som de fem svärmorsdrömmarna i filmens centrum, för trots att konsertnumren varvas med pyttesmå personporträtt och bakom kulisserna-inblickar blir det aldrig för personligt. Eller provokativt för den delen.
Tomflaskor och eventuella flickvänner finns liksom inte på kartan. Och i den mån man slänger saker omkring sig handlar det närmast om bananer, inte om tv-apparatur.
Dokumentären inleds med en inblick i Nialls, Zayns, Harrys, Liams och Louis familjealbum, en fish´n chips-doftande, förvånansvärt arbetarklassvänlig historia. Efter det följer det kritiska X Factor-avsnittet som slutade med att en viss Simon Cowell tog killarna under sina vingar.
Lägg till de högljudda flickfansen, socialt och medialt utrustade, och succén var ett faktum redan innan man släppt en enda skiva. Handlingen i den nu aktuella filmen kretsar kring den gigantiska Take Me Home-turnén som har vägarna förbi de flesta metropoler, bland dessa London, New York (och Madison Square Garden där man får besök av Martin Scorsese, i flicksällskap) och Madrid (där Cristiano Ronaldo visar upp sig).
Mycket energi i filmen går åt till att intyga att One Direction handlar om ett gäng helt vanliga killar som nu bara råkar ha ett ovanligt jobb Inte heller försätter man en chans att prisa sina fans eller att poängtera teamwork- aspekterna, typ ”alla finns där för varandra”.
Och faktiskt finns det stunder när man får lust att köpa allt detta, kanske för att Harry Styles et consortes utstrålar en naturlig charm – långt bortom internatskolvärlden - och ägnar sig åt publikvänliga pojkstreck i en skala som knappast är orkestrerad.
Men när förståsigpåarna börjar tala om ”rebeller” och ”attityd” får man lust att leta upp Morgan Spurlock och fråga varför han överlåtit nycklarna till klipprummet åt Simon Cowell som, hör och häpna, även fungerar som filmens producent. Det man som förälder – och det är trots allt vi som betalar stora delar av kalaset – tar med sig är de gråtmilda mamma- och pappaklippen. Som när Liam Paynes far erinrar sig hur svårt det var att släppa greppet om en 16-17-årig pojkspoling som hittills gjort sällskap till puben – och sedan plötsligt har hela världen för sina fötter.