Musikrecension: En bakvänd tidsresa med Concertgebouw
Kungliga Concertgebouw-orkesterns Helsingforskonsert blev till en sann njutning både vad gällde musikernas musikalitet och precision och konsertprogrammet som helhet.
Dir. Daniele Gatti. Sol. Yefim Bronfman, piano. Helsingfors festspel, Musikhuset 29.8.
Genom att kombinera verk av Prokofjev, Lutoslawski och Bela Bartók lyckades Amsterdamorkestern och Daniele Gatti bjuda på något av en bakvänd tidsresa från 1950-talet via 40-talet till 30-talet. Vid få övriga tidpunkter i musikhistorien har den stilistiska bredden varit lika omfattande inom ramen för bara drygt tjugo år.
En snygg gest var att kombinera ett av Bartóks sista verk, tredje pianokonserten, med det verk som Witold Lutoslawski skrev till minnet av Bartók till tioårsdagen efter tonsättarens död. Musique funèbre (uruppfört 1958) är som en enda stor hommage till Bartók och den kilformade storformen, som likt ebb och flod växer och avtar i intensitet och styrka, jämte besättningen stråkorkester efterapar snyggt mästarens Musik för stråkar, slagverk och celesta.
Saken blev på inget vis sämre av att Concertgebouwstråkarna spelade stycket med en flexibilitet och spänst som man i vanliga fall är van att enbart förknippa med betydligt mindre kammarensembler.
Om Bartók var riktigt kinkig i sina två första pianokonserter är den tredje (1945) på ett helt annat sätt romantisk, sjungande och himmelskt eterisk till uttrycket. Uzbekisk-israelisk-amerikanske pianistlegenden Yefim Bronfman är noggrann och inkännande i tolkningen, men kanske inte lika lekfull i första satsen som somliga av sina gelikar. Hans grundliga och noggranna grepp sitter bättre i andra satsens sublima och djuplodande värld och tredje satsens färgsprakande fyrverkerier, som vittnar om hur amerikansk Bartók blev på senare dagar.
Extranumret, Chopinetyden opus 10 nr 8 i F-dur, spelade Bronfman en aning långsammare än brukligt, men med sober rytmbehandling i lugnt lunkande tempo och med fin behandling av rytmerna i vänster hand.
Daniele Gatti, som regelbundet dirigerar Concertgebouworkestern, hade gjort ett egenhändigt urval satser ur Prokofjevs Romeo och Julia. På något sätt haltade Gattis uppställning – ett urval nummer ur orkestersviterna 1 och 2 – rent musikaliskt, även om satserna i sig var lika njutbara som alltid.
Överlag var det glädjande att höra hur musikaliskt Concertgebouw-musikerna spelade. Harmonierna var levande, intonationen förstklassig och klangen genomgående transparent. Så också i de mäktigaste fortena i Montaguet och Capulet-satsen, där intervaller staplas på varandra till stora klungor strax innan Riddarnas dans bryter loss.
Kronan på verket var orkesterns encore, som visade sig vara en svårknäckt nöt för halva den samlade professionella yrkeskåren. Preludiet till tredje akten ur Die Meistersinger var ett originellt och fräscht val och utgjorde en mäkta stämningsfull avslutning.