Dansrecension: Waltz formar om människokroppen
Att Körper anses vara ett kulturellt mästerverk är lätt att förstå, ingredienserna är fantastiska och scenerna är stundvis väldigt uttrycksfulla och intensiva, skriver Jenny Jägerhorn.
Koreografi: Sasha Waltz. Musik: Hans Peter Kuhn. Scenografi: Thomas Schenk, Heike Schuppelius, Sasha Waltz . Kostymer: Bernd Skodzig . Ljus: Valentin Gallé, Martin Hauk. Dans: Davide Camplani, Juan Kruz Diaz de Garaio Esnaola, Luc Dunberry, Lisa Densem, Annette Klar, Nicola Mascia, Grayson Millwood, Michal Mualem, Virgis Puodziunas, Claudia de Serpa Soares, Xuan Shi, Takako Suzuki, Laurie Young. Må 26.8 Helsingfors stadsteater, stora scenen.
När vi kliver in i salen är föreställningen redan i gång. Händer trevar genom en svart vägg och snart ser vi tre dansare klädda i svarta kostymer dansa så våldsamt att man börjar undra hur deras ben mår.
Körper är nyckelverket i Berlinkoreografen Sasha Waltz karriär och lyfte i början av årtusendet henne till en av de främsta inom tysk dans. I Körper (tyska för kroppar) blottar hon människokroppen genom att undersöka dess dimensioner och begränsningar. Körper är den första delen av en trilogi som fick premiär på Holocaust-museet i Berlin år 2000.
Scenen byts och en tio meter hög svart monolitvägg avslöjar ett akvarieliknande upplyst fönster där en nästintill naken människokropp med långsamma rörelser flyter omkring som ett foster i ett embryo. En efter en slingrar de sig in och snart trängs elva människokroppar i det överjordiska utrymmet. Här finns ett slags elementär energi där kropparna stundvis nästan arbetar som atomer som möter varandra och skapar en explosion eller slås samman till en molekyl. Associationsbilderna växlar från renässansmålningar till koncentrationsläger. Dansarna påminner om levande köttbitar som lämnar svettspår mot fönsterrutan.
Ljudvärlden består av miljöljud och atonal akustisk musik kombinerat med industriella rytmer som maskindunkande hårda ljud. Scenografin är avskalad men mångfunktionell och full av överraskningar. Plötsligt ser vi en silhuett av en skidåkare i ett hörn av scenen och i nästa sekund ser vi honom högst upp på monolitväggen för att sedan åka rakt ner mot golvet.
Waltz tidigare verk ägnar sig åt samhällsfrågor och även här tangerar hon en viss samhällskritik – lever, lungor, bröst och naglar får en prislapp i euro och kroppsvätskorna pressas ur dansarna som hos hjälplösa gamlingar på sjukhus. Kroppens roll i samhället kritiseras samtidigt som människokroppen också hyllas. Följande scen reflekterar samhället med dess hysteri, stress och tvångsmässighet samt hur människan vanvårdar sin kropp. Plötsligt hörs en skräll och monolitväggen har rasat ner. Framför den ligger en människokropp livlös och publiken kippar efter andan.
Kroppen formas om
Ställvis förs tankarna till ett laboratorium där Waltz tycks experimentera med människokroppen och dess organ och lemmar. Kroppen behandlas som kött och människohögar kläms ihop som förpackat kött. Waltz spelar med associationer också på ett språkligt plan. Dansarnas berättelser handlar om fysiska upplevelser, men orden och rörelserna är inte i synk. När dansaren talar om ögon förkroppsligas orden genom att brösten vidrörs medan magen associeras med huvudet. Dansarnas kroppar omformas också helt fysiskt. Deras övre och undre kropp passar inte ihop och varelserna, som bildas av två dansare på varandra, påminner om kentaurer. Synen är både absurd och komisk.
Senare står dansarna regelbundet uppradade i olika formationer och uttrycker den disciplinära och tuktade människomassan kontra den individuella upproriska individen. De flesta av dansarna har varit med ända från början och de äldsta närmar sig 50. Tekniskt är de otroligt duktiga och är inte heller ovana i skådespelarrollen.
Början av verket är hysteriskt intensivt och man tappar nästan andan med alla hisnande sceniska lösningar. Mot slutet ebbar wow-effekten ändå ut och publiken börjar skruva på sig och verkar vänta på en grande finale.
Att Körper anses vara ett kulturellt mästerverk är lätt att förstå, ingredienserna är fantastiska och scenerna är stundvis väldigt uttrycksfulla och intensiva. Referenspunkten i en föreställning blir alltid de högsta och lägsta punkterna och om formkurvan, som i det här fallet, dalar mot slutet lämnar det kvar en hunger. Kanske handlar det om att scenerna kunde ha pusslats om, men Waltz verkar veta precis hur hon ska ha det. Oberörd är i varje fall knappast någon.