Bokrecension: Små liv blir stora berättelser
Men mer än en handbok med nyttiga råd blir det när Merete Mazzarella ger sig hän åt essäistiken, samtalar med litteraturen, umgås med minnen och anekdoter ur sitt eget liv.
Inspirationsbok för den som vill skriva om sitt liv.
SAKPROSA
Schildts & Söderströms, 2013.
”En trist och blåsig augustikväll för länge sen fann man en enkel torgpåse på trappan till hittebarnshuset för mumintroll.” Så börjar en av den finländska litteraturens mest omtyckta memoarer, nämligen muminpappans. Visserligen fiktion, men en genialisk metabok som inte bara handlar om huvudpersonens liv utan också om vedermödan med att skriva om det.
Från Rousseau till muminpappan och den ivriga Arbiseleven – att sätta sitt liv på pränt är en populär syssla som säkert blivit allt populärare på samma sätt som släktforskning och Facebook – ett sant identitetsprojekt där man navigerar sitt ”jag” bland miljoner av andra ”jag”. Lägg därtill vågen av autofiktiv skönlitteratur där framför allt Karl Ove Knausgård angett tonen.
Med andra ord finns det en beställning på böcker som Merete Mazzarellas nya Att berätta sig själv. Inspirationsbok för den som vill skriva om sitt liv. Dessutom är Mazzarella själv en omtyckt föreläsare på området och har genom hela sin litterära gärning nyttjat det självbiografiska och satt sig själv på spel i böcker och kolumner.
Många exempel i boken kommer från de kurser Mazzarella hållit som samlat deltagare med olika målsättningar. ”Jag skulle vilja lära mig att skriva kärleksbrev som man får svar på”, säger en kvinna medan det ofta finns åtminstone en deltagare som nöjt meddelar att han sparat alla sina gamla protokoll och nu är redo att sätta i gång.
Att berätta sig själv är en handbok med konkreta tips för den som har en bok i sikte, men också för den som vill skriva för barn- och barnbarn, eller bara för sig själv.
Men mer än en handbok med nyttiga råd blir det när Mazzarella ger sig hän åt essäistiken, samtalar med litteraturen, umgås med minnen och anekdoter ur sitt eget liv. Det är då man sveps med av Mazzarellas snille, humor och eleganta formuleringar.
”Genom att läsa ser man nya möjligheter”, konstaterar hon och botaniserar bland en brokig flora självbiografiska böcker från förr och nu. Hon visar hur livet kan skildras konkret och sinnligt. Här finns Ingmar Bergmans ”luktsymfonier” från barndomen av tjärtvål, urin, svett och puder. P.C. Jersild minns i sin tur sin pappas örontvättsrutiner, Tua Forsström sin fars slips med ett litet känguru-motiv. Mazzarella själv konstaterar att tårkanalerna troligen skulle sättas i gång om hon konfronterades med bärkräm med tjock grädde – rødgrød med fløde – hennes mors paradrätt åtminstone ur barnens synvinkel.
Mazzarella är också kritisk, dels mot ”de svenska misärmemoarerna”, dels mot finlandssvenska memoarer. ”Anledningen till att finlandssvenska memoarer ofta är tråkiga är ju just att finlandssvenska memoarförfattare gjort som sina föregångare.”
Till de intressantaste passagerna hör de som behandlar författare som ”offrar” nära och kära i sina böcker. Hit räknas bland andra finlandssvenskarna Henrik Tikkanen och Christer Kihlman och senare svenskarna Carina Rydberg, Maja Lundgren och Felicia Feldt som skrev om sin mamma, uppfostringsgurun Anna Wahlgren – som för övrigt svarade sin dotter i en egen bok.
Det finns förstås inget enkelt svar på hur långt man får gå, om ”hämndlitteratur” berättigas av konstnärliga kvaliteter. Mazzarella bemöter själv en del av kritiken hon fått för När vi spelade Afrikas stjärna där hon skriver om sina barnbarn och sin svärdotter.
Visst tror jag den här handboken kan inspirera. Mazzarella känns nyfiken och intresserad av sin läsare och försöker aldrig jäkta henne. I stället uppmanar hon en att promenera eller diska, läsa igenom eller börja på något nytt, för att sedan återgå till det krångliga.
Det här är en bok som lika mycket kretsar kring livet som skrivandet. Vardagen behöver inte vara så märkvärdig för att vara värd att klä i ord och reflektera över. Väl där vid tangentbordet eller anteckningsblocket kan det dessutom visa sig vara en högst nöjsam syssla. ”Att skriva sitt liv och leva det hänger ihop.”