Teaterrecension: Judiska, ryska och finska bilder samsas i familjealbum
Text: Okko Leo. Ljus- och videodesign: Ville Mäkelä. På scenen: Vilma Putro, Netta Salonsaari, Samuli Punkka, Sami Lanki, Pauliina Palo. Villmanstrands stadsteaters gästspel på Stage-festivalen 14.8.
Ibland går tankarna till Isabel Allendes stora roman och släktberättelse Andarnas hus när jag ser föreställningen Vieraat (Gäster). Kanske beror det på glasburen på scenen som är hem för själar som lämnat kroppen. Eller för att undertiteln Familjesaga ramar in Okko Leos pjäs. I samarbete med regissören Lilja Fischer har Leo skapat ett brokigt judiskt familjedrama med nedslag i Ukraina, Sovjet och Kajana. Inspirationen kommer från Fischers egna minnen.
Som hos Allende rymmer berättelsen skrönor och magisk realism – morfar Moshe (Samuli Punkka) skakar hand med Stalin och smugglar med sig en ko i byxorna när han reser till Israel.
Vilma Putro spelar Milena som undersöker sin identitet – finländsk, rysk, judisk? – utifrån sitt familjealbum. Fantasin gör att personer och tider smälter in i varandra och lever ihop på scenen.
Sovjetstämning
Lilja Fisher skapar några läckra stämningar som rycker med en i handlingen. Sovjettidens spralliga, färggranna barnprogramsvinjetter kontrasteras med knappheten i kommunalkan i Leningrad. Under andra världskriget festar Netta Salonsaaris Mormor Sabra på en futtig brödkant och prackar sedan på limpor på sitt barn och barnbarn – ”Det är det enda vi har!” Scenen med Stalin som sprutar bröstmjölk känns däremot rätt larvig.
Pauliina Palo charmar som den pigga, pragmatiska mamman i sina röda klackskor. Sami Lanki är rörande som Reima, ”en typisk finländsk man” i kalsonger och vindjacka som visar nästan grymma tendenser men som också finns där i nöden.
Okko Leos text är humoristisk och energisk och omhuldar en angelägen tematik. Det finska ordet vieras kan översättas som både gäst och främling och röjer en hel del om attityderna i Finland gentemot nyinflyttade.
Men föreställningen lyckas inte ta sig under huden, tvärtom saknar jag något när jag går ut ur salongen. Ledtrådar sprids ut men regin lyckas inte nå djupet när det gäller karaktärerna och själva främlingsproblematiken. Milenas identitetskris – att känna sig som gäst med generationer av gäster bakom sig – får aldrig den plats den förtjänar utan förblir rätt ytlig.