Filmrecension: I väntan på Kekkonen
President Urho Kaleva Kekkonen är andlingen närvarande men fysiskt frånvarande i veckans inhemska biofilm.
FILM
Regi: Marja Pyykkö. Manus: Elias Koskimies utifrån Pia Pesonens roman Allin baari. Foto: Konsta Sohlberg. Musik: Antti Lehtinen. I rollerna: Wilma Rosenqvist, Merja Larivaara, Marjaana Maijala, Konsta Mäkelä, Miina Turunen, Marja Myllylä, Aake Kalliala, Jukka Puotila, Ilmari Järvenpää.
Marja Pyykkös andra långfilm Kekkonen tulee! tar sats i Pia Pesonens berättelse Allin baari och tyr sig till den svarta farsen som stilmedel. Orten är en liten by i Lappland och tiden strukturomvandlingens Finland i början av 70-talet. En by bakom Guds rygg och med en mängd original som plötsligt vädrar morgonluft då invånarna nås av ryktet att republikens president Urho Kekkonen ämnar göra en blixtvisit under sin genomresa.
Ryktet gör gällande att landsfadern kommer att besöka Allis bar, den något bökiga syltan som utgör den självklara samlingspunkten. Alli (Merja Larivaara) sätter till alla klu- tar för att piffa upp stället och även sig själv. Men i Maija (Marjaana Maijala), hustrun till kommunens biträdande ingenjör, får hon en något mer mondän konkurrent som planerar ett cocktailparty för presidenten och med hälsningstal av maken.
Så blir landsfadern och medicinmannen Kekkonen projektionsyta och katalysator för en hel bys drömmar och förhoppningar. Visiten står för det längtans vägskäl som kommer att leda till något nytt. Skeptisk och trotsig är däremot Allis 15-åriga dotter Sylvi (Wilma Rosenqvist), filmens resonör och berättarjag, som vill bryta upp från byn och som mot moderns vilja inte tänker spela Finlandia på violin för presidenten.
Filmen tyr sig till korsklippningens metod när den presenterar byns bisarra persongalleri som även inkluderar det homosexuella paret Olavi (Aake Kalliala) och Anneli (Jukka Puotila), Olavi ett stycke poet som vill deklamera sonetter för presidenten, Anneli mer pragmatisk och jordbunden.
En dylik grådaskig vardag kan naturligtvis skildras med andra färger än den mörka realism som dominerar i klassiker som Jooseppi från Ryysyranta eller Det röda strecket (där det första valet till enkammarlantdagen 1907 faktiskt skapade liknande förväntningar i fattig-Finland). Men odlar man absurdismens metod bör man ha tungan rätt i mun. Ofta känns Kekkonen tulee! som en samling lösa sketcher som med sina ansträngda och överdrivna repliker skjuter över målet. Det finns ögonblick då man längtar efter en mer stum situationskomik, i synnerhet då dialogen inte är särdeles sprittande.
Det i och för sig fyndiga uppslaget känns för övrigt bekant. Spanjoren Luis Garcia Berlangas stora filmgenombrott var den svarta samhälleliga komedin Välkommen Mr. Marshall (1953) där invånarna i en liten spansk by andäktigt väntar på den förlösande Marshallhjälpen.