Bokrecension: Philip Teir – Vinterkriget, en äktenskapsroman
I sin romandebut dyker Philip Teir ner i äktenskapskomplikationer och den förändrade mansrollen. Kärleksfullt men inte insmickrande, skriver Anneli Jordahl i sin recension.
Schildts & Söderströms, 2013
I stort sett är det i det ”lilla livet” den nordiska romanen utspelat sig under 2000-talet: Äktenskapet, familjen, relationerna. Philip Teirs roman – hans första – tillhör däremot inte den mest klaustrofobiskt grubblande kring medelklassidentiteten. Teir låter nämligen omvärlden och de stora samtidsfrågorna speglas i scenerna ur Helsingforsfamiljen Pauls liv. Romanen gör avstickare till Occupy-rörelsens tältläger i London, fattigkvarter i Manila och ett avfolkat Österbotten. Teir har en känslighet för sociala rangskillnader, med lätt och säker hand väver han in begrepp som prekariatet, intersektionalitet och gentrifiering.
Själva titeln – gissar jag – kan uppfattas som hädisk av en äldre generation finländare. Den säger något om en mental förskjutning i folksjälens (om det nu finns någon sådan) associationsbanor. Från det bokstavliga kriget hos Väinö Linna eller i Antti Tuuris roman Vinterkriget till en äktenskaplig terrorbalans. Och till den yngre generationens metaforiska krig, mot kapitalismen, patriarkatet, rasismen.
Romanen Vinterkriget. En äktenskapsroman växlar mellan Max och Katriina och deras två vuxna döttrar, Eva och Helena. Framför allt är det mansrollen som intresserar Teir. I förgrunden står Max – professorn i sociologi som snart fyller 60 – på väg att förlora sin status som akademiker, make och familjefar. Döttrarna är utflugna ur boet och hustrun och han grälar ständigt. Sociologi är inte ”sexigt” längre, som när Max var ung akademikerkarriärist på 1970-talet då han som Edvard Westermarcks arvinge forskade i äktenskap. Men mest känd blev han typiskt nog för en undersökning av finländarnas sexualvanor. På Helsingin Sanomats kommentarsfält på webben får han smärtsamt läsa: ”Hallå, vem bryr sig om vad den där sexprofessorn tycker egentligen?”
Philip Teir visade redan i novellsamlingen Akta dig för att färdas alltför fort en satirisk begåvning med gehör för trendiga livsstilar, fraser och jargonger. Teirs medmänskliga ironi kring det fåfängt ytliga omfattar Katriina Pauls bekymmer över slitna köksskåp när vännerna har moderiktigt kliniskt vitt kök.
Max får ett hopp om återvunnen potens och status i offentligheten när en 29-årig kulturjournalist, före detta elev, vill göra en stor intervju i Helsingin Sanomat. Attraktion uppstår och en pinsamt traditionell utomäktenskaplig historia är under uppsegling. I en spegeleffekt blir Max dotter Eva uppraggad av sin narcissistiska dubbelt så gamla lärare på den statusfyllda konstskolan i London, där det går unga elever med rika föräldrar. Scenerna härifrån, och i stadens aktivistkretsar, är romanens mest originella. Läraren förbjuder ord som sublimt, mästerverk och skönhet vilka han anser ingår i en romantisk konstsyn som innefattar ”det stora geniet”. Ironiskt nog ett epitet han gärna ger sig själv när han ligger med sina elever.
Patriarken vinglar
De uråldriga maktkonstellationerna mellan könen eggar fortfarande, vill Teir säga, men till en viss gräns. Männen som inte spelar ut patriarkal brunst och makt förefaller könlösa – som Evas kurskamrat Russ med rötter i Algeriet – men de vinner i längden.
Patriarken vinglar, vilket skildras i en symbolladdad fantastisk scen på färjan Silja Symphony där Max barnbarn deltar i mumindansen och förskräckt åser hur Muminpappan faller i golvet med nosen före. En flintskallig 50-åring bakom Muminpappans mask förs på förnedrande vis bort från scenen.
Max ser livet som ”en räcka disparata pinsamheter och episodiska avsnitt som inte nödvändigtvis hörde ihop”, vilket också är en sorts beskrivning av romanens form. Nyligen läste jag en liknande formulering av Dag Solstad – Nordens kanske största nu levande satiriker – som skrivit flera romaner om en manlighet i kris. Ofta en framgångsrik akademiker (inom hånad marginaliserade humaniora) förvandlade till konservativ bittergubbe som förundrad omger sig med självständiga viljestarka kvinnor, på väg att erövra hans positioner. Precis som Solstads romankaraktärer minns Max fornstora dagar då han liksom alla andra ”sveptes med av vänsterrörelsen”. Katriina å sin sida minns mest att hon under kärnkraftsdemonstrationerna i Stockholm köpte en kappa på NK.
Teir har en förmåga att skriva spirituellt och lättläst om bröllop, middagar och fester. Tvingar mig att tänka: lätt men inte lättviktigt. Kärleksfullt, men inte insmickrande. Teirs debutroman är stilistiskt finessrik underhållning med hjärta och hjärna. Dag Solstads avgrundsmörker och svärta finns inte här. Det jag kommer att minnas är scenen bakom den smått underbara inledande meningen: ”Det första misstaget Max och Katriina gjorde den vintern – och de skulle göra många misstag före skilsmässan – var att frysa ner barnbarnens hamster.”
Anneli Jordahl är svensk författare och kritiker, verksam som litteraturrecensent i bland annat Sydsvenskan och Aftonbladet. Philip Teir är kulturchef på Hufvudstadsbladet.