Misslyckanden, sorg och undergång
Det är lätt att bli sorgsen i Busholmens hamnkvarter. På galleri Sic kretsar Brad Downey kring rädslan för misslyckanden. Hos grannen Huuto råder undergångsstämning och familjär melankoli.
Galleri Sic, Magasin L3, Stillahavsgatan 6C. Till 18.8.
Saara-Maria Kariranta: Balance
Grupputställning: Hälsningar från familjen
Galleri Huuto, Magasin L3, Stillahavsgatan 6. Till 18.8.
Brad Downey (f. 1980 i USA) har gjort en mängd imponerande interventioner i stadsmiljö. Han har plockat om gatstenar så att de reser sig som en vägg, förvandlat en cykel till en fontän och radat ut tiotals vägavspärrningselement på oväntade platser. Det är ofta fråga om överraskande händelser, som en vattenkaskad ut på gatan från ett fönster – levererad av en truck med vattenpump. Han leker med begrepp, funktioner och förväntningar på ett hämningslöst sätt.
Som en del av festivalen URB 13 ställer Downey ut på galleriet Sic. Här är där det främst fråga om avgränsade objekt och galenskapen blommar inte lika befriande vilt.
– Det jag gör i offentliga utrymmen handlar om att få folk att le. Det blir mer mainstream och lättare att relatera till på grund av materialen jag använder. En galleriutställning kan göras mycket personligare, den kan vara en intim upplevelse, säger Brad Downey, som inte kommer att göra någon installation i stadsbilden i Helsingfors trots antydningar i festivalbroschyren.
Humor finns också här, men tonen är mörk. En trähammare ackompanjeras av ett fotografi av en ärrad man och en sönderslagen skiva. Ett fotografi, Self portrait, visar konstnären hängande som ett kolli från en stege fäst i en lyftkran.
Visar bilden hur du ser på ditt arbete som konstnär?
– Att exponera sig själv som konstnär är ett hårt arbete. Man ska underhålla publiken och ge dem något personligt. Utställningen handlar om misslyckanden. Folk faller och går sönder, får sina hjärtan krossade. Videon Fuck Face, där jag har hicka, filmade jag när jag var full och hade en blackout. Jag kom efteråt inte ihåg att jag filmat.
Galleriets lysrörsbelysning späder på en uppgivenhet som finns i krossade verktyg och en monoton lek med flugor.
Ljuspunkten är videon This is how we roll, en parad av bland annat ankor, en brinnande kärra och en bil som tar sig fram på fyra skateboardar.
Hotande undergång
I samma hamnkvarter, på galleri Huuto, synar Saara-Maria Kariranta världens rubbade balans utgående från ekonomi och politik. Visuellt använder hon möbler, mattor och glas för att skapa ett genuint oroväckande, om än absurt, katastrofscenario. Ett skrivbord verkar sjunka ner i ett enormt sjok plastmatta, som på ett obehagligt sätt skrynklar sig ner från väggen, och kristallglas trotsar tyngdlagen för att inte gå i kras mot golvet.
Ett helvete kan ses som ett förstört paradis, och Karirantas verk väcker sorg över den mänskliga förmågan att skapa problem snarare än att lösa dem.
Ett stänk svart humor innehåller tre skulpturala förslag för logotyper till finansinstitut – oformliga bruna klumpar utan innebörd.
Familjemelankoli
Till undergångskänslan bidrar också den melankoliska musiken från utställningen i Huutos stora sal. Familjen är temat för tio konstnärer som ställer ut för tredje gången tillsammans. Musiken som färgsätter hela Huuto är Teuvo Suoniemis tidsenliga ljudsättning till Minna Suoniemis L’Amour fou, en mycket kort och melodramatisk stumfilm om den galna kärleken mellan mor och barn.
Hälsningar från familjen är egentligen en färgstark och lekfull utställning. Terhi Heino har gjort fina saker med potatischips efter ingående samtal med sin son och Tero Juutis trailer för datorspelet Helicopter mom, ”destroying all problems”, är knäppt sympatisk.
Ändå dominerar känslan av förlust, förgänglighet och vilsenhet även här – och det är kanske en stor del av vad familjeliv för med sig. Groteska bebisar frambärs av ett moln av slabbig polyuretan i Aleksi Tolonens Under the rainbow. Verket får till och med konstnären att vilja framhålla att han älskar barn, och speciellt sina egna.
En flickkvinna gungar i samtidiga åldrar i Thomas Westphals läckert konstruerade installation.
Heta Kutchka har i Väliaikaisesti pois käytöstä (Tillfälligt ur bruk) filmat sin mor som tränar lätta rörelser efter en lång sjukdom. Iklädd ballerinakjol uppträder modern, som under fyrtio år jobbade på Glogalleriet, med en aning av intim ömklighet men mest med försiktigt leende värdighet.