Bokrecension: Skarp och metallisk melankoli
En melankolisk diplomatfru i Åbo minns sin uppväxt i 70-talets Leningrad – så kunde man beskriva Zinaida Lindéns nya roman.
Roman
Schildts & Söderströms 2013
För att därefter skala fram nyans efter nyans som varierar det förväntade.
Melankolin i Lindéns roman är inte mjuk och suddig utan skarp och metallisk. Huvudpersonen Galinas liv som diplomatfru är föga glamoröst, det består i själva verket mest av att stå vid strykbrädet i tvårummaren och stryka skjortor åt en plikttrogen och utarbetad konsulatstjänstemannamake. 70-talets Leningrad som hon minns är inte en arena för ideologi eller kultur utan för ett intimt drama om mamma-pappa-barn, där barnet alltid stod utanför och till slut blev helt ensamt då föräldrarna dog.
Efter en första genomläsning var jag ändå lite tveksam. Vad förväntades jag som läsare göra av allt detta, en samling intressanta och välformulerade iakttagelser av världen?
Visst, Lindéns perspektiv är ovanligt i sin månsidighet. Hon är född 1963 i Leningrad och uppvuxen i Sovjetunionen, men verksam som författare på svenska i Finland. Hon har sett det land hon lämnat genomgå både konvulsivisk förvandling och namnbyte, och har dessutom skaffat sig en kompetens i en tredje kultur, den japanska. Hon ser saker i världen och i Åbo som undgår mig och som jag gärna vill veta om. Och den stämning som framannas av Galinas berättarröst, av beskt sorgmodig självironi, är trivsam att vistas i. Men räcker det? Blir läsningen bara en 208 sidor lång vistelse i ett sinnestillstånd eller händer här något mera?
Någotslags förbindelselänk mellan Galinas förflutna och nuet är Roman Aleksin, som dyrkade henne när de båda var mycket unga och som dyker upp på nytt (ofta på skype) för att uppvakta henne i medelåldern.
Rent romantekniskt förstår jag hans funktion – att sätta saker i rörelse, få iväg Galina från Åbo till Sankt Petersburg eller till Rom – men mera än en funktion blir han ändå inte i mina ögon.
Det är i hög grad tilltalet, stämningen, som gör texten. Just därför är det extra viktigt att språket tjänar stilen oklanderligt, vilket det mestadels gör. Ändå önskar jag att någon under utgivningsprocessen frågat författaren om hon verkligen vill använda uttrycket ”råka ut för” både på sidan 33 och 34 när det hon sannolikt menar är ”träffa”, ”råkas av en slump”. Men som finlandssvensk kritiker har man sett underligare saker, så det här är en bagatell.
Draget från källaren
Vid andra läsningen har jag bättre ro att uppskatta textens egenart och tonfall. Den Lindénska prosan är mestadels distanserad, ironiskt självreflekterande – men plötsligt dyker den ner i känslorna som en tärna, våldsamt och precist:
”Älskade jag honom? Om en utomstående hade frågat mig det skulle jag ha svarat något kärvt. Vem har sagt att äktenskap ingås i himmelen? Vi som hamnat i helvetet, vad ska vi ta oss till? Leva i celibat?”
Romanen är omsorgsfullt inredd med tanke på den vertikala rörelsen. Berättarrösten håller sig mest ovan jord, i en syrligt reflekterande samtidskommentar som kan handla om allt från det egna familjelivet till skillnaden mellan ”gamla” och ”nya” ryssar.
Men vi hålls hela tiden medvetna om ett drag från underjorden; källaren till den lilla kyrkan vid skridskobanan där elvaåriga Galina möter en bisarr blottare, de imagnära fängelsehålorna i 1700-talskonstnären och arkitekten Giovanni Battista Piranesis Carceri-svit som hon under studietiden fascineras av, Istanbuls stora underjordiska vattencistern Yerebatan där hon som medelålders turist genast känner sig hemmastadd.
”Thanatos med hjärta av järn”
Det visar sig att också under Galinas bild av föräldrarnas lyckliga jämställda äktenskap, ingånget innan ”sexismen kom på modet under Chrusjtjovs ’töväder’”, finns en djup komplikation.
Hennes eget äktenskap botar inte heller ensamheten hon kände i sitt föräldrahem, det egna moderskapet läker inte den alltför tidiga modersförlustens sår. Sonen Dima har redan lämnat föräldrahemmet för att studera i Japan, dottern Marina är på väg in i en egen värld av nya språk och tonårskompetenser. Alla vardagens handlingar Galina använt för att besvärja avgrunden, all matlagning, godnattsagorna, de strukna kläderna, var bara ett tillfälligt skydd:
”Dessa sysslor uppfyllde min tillvaro som en förväntansfull publik fyller en sal före en konsert. Men så kommer den stund då alla rösterna är borta och varken enskilda hostningar eller programbladens prasslande hjälper mot den tystnad som faller. Fram på scenen träder Thanatos med hjärta av järn, den enda guden som inte gillar gåvor.”
Trots romanens geografiska hänvisningar, det kringflackande diplomatlivet som en bild av den nya världens förändrings- och anpassningskrav, är det nog just den vertikala rörelsen som är behållningen. För många länder sedan är inte en dyster bok. Stilens tärna dyker men kommer upp igen. Så gör också Galina, som dras till Piranesis fantastiska underjordiska rum och till föräldrarnas grav, men också till gatans sparvar, skyltar, spårvagnar och fotgängare.
Kanske slutar den här romanen alltför brådstörtat, innan den hunnit utforska sitt egentliga ämne ordentligt. När allt kommer omkring hade jag gärna följt med Galina en bit till, både högre upp och djupare ner.