Recension: Nick Cave & The Bad Seeds, My Bloody Valentine på Flow
Nick Cave höll Flowpubliken i ett fast grepp och My Bloody Valentine visade att nostalgi kan vara nog så vackert. Lördagens Flowkonserter imponerade.
I SVT:s dokumentärserie The Nineties – som handlar om populärkultur på nittiotalet, ett år i taget – märker man tydligt att rockvärlden har förändrats rätt mycket på 20 år. På nittiotalet var det mode att vara svår och besvärlig i intervjuer. Man fick absolut inte le, och även på scen skulle man helst stirra ner på sina skor.
I dag är situationen en annan. Var och en är sin egen pr-maskin och även gamla dysterkvistar som Nick Cave, 55 år, tycks ha lättat på allvaret.
Cave har turistat i Helsingfors sedan i torsdags och på sociala medier har folk lagt upp bilder när Cave och hans söner besökt kaféer på Alexandersgatan och skejtmässor i Ishallen.
Att se Nick Cave på en turistbild är lite som att se en Tim Burton-figur dyka upp i tians nyheter. Han har sin omisskännliga svarta kostym och buttra min även privat.
Å andra sidan finns det få som kan bära upp en svart kostym lika bra som Nick Cave. Och det gäller egentligen för hela bandet The Bad Seeds, vars apparition utgör minst 40 procent av behållningen under en spelning. Caves långvariga musikerpartner Warren Ellis stoltserar numera med ett halvmeter långt skägg som – tillsammans med fiolen – får honom att se ut som en figur direkt ur Spelman på taket.
Man kan tycka att Nick Cave är teatralisk och att hans musik ibland är lite opersonligt kabaréaktig, men jag minns inte att jag nånsin sett ett lika kompetent band på Flow. De tar helt enkelt plats, fyller ut hela festivalområdet, levererar. Men det beror också på att de är ett av de första stora rockbanden under festivalens tioåriga historia. Också Alicia Keys på fredagen kändes som ett artistval mycket närmare mainstreamfåran än tidigare år. Flow håller på att förvandlas till en rockfestival vilken som helst. Låt vara att den välbesökta champagnebaren skiljer den från sina mer provinsiella kusiner.
Cave och hans band börjar snyggt med We No Who U R från nya skivan och summerar upp sin karriär med ett pärlband med klassiska Bad Seeds-låtar. En gång i tiden lär Cave ha druckit två vinflaskor bara under en spelning – det som han gör i dag liknar mera ett aerobicspass. Ömsom intar han rollen som gospelpastor: mässar högljutt med darr på rösten, ömsom kör han enkla ballader, ensam vid ett piano. Ofta är han ute i publiken och lutar sig mot folkhavet.
Lördagens stora överraskning är ändå att My Bloody Valentine, ett av nittiotalets kanske skyggaste band, faktiskt levererar en tung och fin spelning. Bandet är, i brist på ett bättre ord, oerhört välbehållet. Jag kan inte påstå att jag lyssnat sönder deras nya skiva från i vintras, och egentligen finns det väl ingen som tror att deras betydelse för rockhistorien plötsligt ska materialisera sig på scenen. Bandet är inte det samma som för 20 år sedan, men framför allt är inte vi de samma som för 20 år sedan.
Men detta sagt är det ändå öronbedövande stiligt. Få lyckas bära en Fender Jaguar så snyggt som gitarristen Bilinda Butcher och bassisten Debbie Googe öser på som om det inte finns någon morgondag.
Kvällens avrundning sker i form av Baltimores Beach House i blåa tältet. Ett märkligt band men ändå så otroligt bra – jag har aldrig begripit vad Victoria Legrands melodier handlar om, men de smälter in i Alex Scallys ekande gitarrharmonier och skapar de vackraste poplåtarna på den här sidan Cocteau Twins.