Teaterrecension: Bara ett hundliv i ungersk pjäs
Den ungerska undergångsskildringen Szégyen bjuder på stora stämningar men överkonsumerar våld.
Recension
Bara ett hundliv i ungersk pjäs
Den ungerska undergångsskildringen Szégyen bjuder på stora stämningar men frossar också i våld.
TEATER
Szégyen (Onåd)
Dramatisering av J. M. Coetzees roman: Viktória Petrányi. Regi: Kornél Mundruczó. Scenografi och dräkter: Marton Agh. Musik: Janos Szemenyei. Ljus: András Éltetö. På scenen: Orsi Tóth, Lili Monori, Kata Wéber, Gergely Bánki, János Derzsi, László Katona, Roland Rába, János Szemenyei, B. Miklós Szekely, Sándor Zsótér. Föreställning 8.8.
Från Balkan till Kongo har systematiskt sexuellt våld använts för att lamslå samhällen, få folk att ge upp. Utan kvinnor ingen by sägs det.
Ett slags krig pågår också i den hajpade ungerska föreställningen Szégyen. Den unga regissören Kornél Mundruczó har tagit den sydafrikanska Nobelpristagaren J. M. Coetzees roman Onåd och placerat den på en mer allmängiltig plats. Formellt är det fortfarande Östra Kapprovinsen där apartheid lever vidare i de enorma socioekonomiska klyftorna mellan mörkhyade och vita medborgare.
Men det är också Europa, och förstås Ungern, där hatet mot vissa grupper i samhället bara tycks växa. Romer mördas och judiska medborgare ska kartläggas. Det öppet antisemitiska partiet Jobbik tar allt mer plats i offentligheten, i parlamentet och på gatan där partiets anhängare samlas till demonstrationer. Därför är det viktigt att teatrar som den unga gruppen Proton Szinhaz också får synlighet med sin samhällskritiska teater. Fast utan statsfinansiering är det förstås svårt att spela på hemmaplan – Onåd hade sin premiär på den österrikiska festivalen Wiener Festwochen i fjol och nu har turen kommit till Tammerfors Teatersommar.
Akademiker och hundar
I ett av det gamla tammerforsiska tullhusets salar reser sig en imponerande scenbild uppbyggd av hönsburar, rester av kakelväggar, jord och sot.
Allt börjar med en våldtäkt. Orsi Tóths karaktär Lucy tvingas ner på marken, fyra män klär av henne och tar för sig. Nästan allt visas där på scenen. Lort, blod och en ung naken kvinna.
Händelsen är avgörande för handlingen. Det är efter den brutala våldtäkten på dottern som huvudpersonen, universitetsprofessorn David Luries syn på den civiliserade världen rasar samman. Klädd i vit linnekostym gör Sándor Zóter ett fint porträtt av den naiva mannen som levt utan lidelse i sin idévärld men som nu fylls av hat gentemot den svarta befolkningen i hans närhet – vem som helst kan ju vara inblandad i skändandet av dottern. Och hatet har funnits där från början, i små tv-skärmar utplacerade på scenen ser vi vita män med hundar ge sig på värnlösa svarta män.
Det är storartade stämningar regissören Kornél Mundruczó bygger upp. Han nyttjar sin talangfulla ensemble till fullo, de spelar allt från självgoda akademiker som knaprar på kaffevåfflor till övergivna hundar som fyller salen med sitt ylande.
Våldsfrosseri
Mundruczó leker med kitschen: syntmusik, tecknade serier och vita plastrosor skapar en särskild känsla av plastig patetik. János Szemenyei som passionerat sjunger operastycket Nessun dorma hör till höjdpunkterna.
Kopplingarna som görs till situationen i Ungern och Europa uppenbarar sig flyktigt i form av fragmentariska repliker, en regnbågsflagga eller judiska namn.
Onåd är en otäck bok, som blir ännu otäckare på scenen.
När man visar sexuellt våld som man gör i föreställningen där kameran närgånget studerar den unga kvinnans ansikte förvridet av smärta eller skolflickan som mer eller mindre motvilligt klär av sig trosor medan professorn med en djurmask på ansiktet girigt ser på väljer man också att upprepa en bild av kvinnlig sexualitet som är starkt sammankopplad med våld. Med andra ord: Vi ser sällan kvinnor njuta av sex, allt oftare ser vi dem däremot våldtas i tv, film och teater.
Det är ett problematiskt grepp, jag hittar inte egentligen någon motivering till våldsfrosseriet.
Det är en kall värld som målas upp. Samlaget mellan David och Bev – det enda som sker med samtycke – sker i dunklet. Lili Monoris djurskötare är också den enda som minns att kärlek betyder omvårdnad. Det närmaste värme vi kommer tycks vara där bland de hemlösa hundarna. Också om vi vet att hundarna snart ska avlivas.