Vit kvinnas svanesång
I sydafrikanska Fröken Julie blir klass en fråga om hudfärg och vem som äger land. Lettiska Legionärerna särskådar i sin tur en mörk fläck i den nordisk-baltiska historien – oväntat nog med humor.
Regi och dramatisering av August Strindbergs pjäs: Yaël Farber. Musik: Daniel och Matthew Pencer. Sång och musik: Tandiwe Nofirst Lungisa. Scenografi och ljus: Patrick Curtis. Kostym: Birrie le Roux. Ackompanjemang: Brydon Bolton och Mark Fransman. På scenen: Zoleka Helesi, Bongile Mantsai,Hilda Cronje.
Text: Carl Alm, Ieva Kaulina, Karlis Kruminš och Valters Sïlis. Regi: Valters Sïlis. Scenografi: Ieva Kaulina. Ljus: Janis Snikers och Mara Jarovoja. På scenen: Carl Alm och Karlis Krumins. Föreställningar under Tammerfors Teatersommar 6.8.
Att Tammerfors Teatersommar inleder med August Strindbergs kammarspel Fröken Julie är inte överraskande. Berättelsen om överklassens fall under en svensk midsommarafton och -dag hör säkert till de mest spelade nordiska pjäserna i världen. Mer överraskande är att den spelas av en sydafrikansk grupp och att festivalpubliken i Tammerfors får ta del av ett så långväga gästspel.
I Baxter Theatre Centres och South African State Theatres version är klasskillnaden mellan Julie och betjänten Jean konkret – en fråga om hudfärg och vem som äger land. Hilda Cronjes tuffa Mies Julie – som hon heter på afrikaans – är vit boer och dotter till godsägaren. Bongile Mantsais Jean – som här heter John – är en mörkhyad arbetare som saknar egendom och sociala rättigheter.
Dramatikern och regissören Yaël Farber har förlagt handlingen till ”Freedom day”, firandet av det första valet som hölls efter att apartheid avskaffades 1994. Trots vi hamnat någonstans i Kapprovinsen är scenbilden bekant. En surrande fläkt antyder hettan utanför, men interiören är sig lik. Ett kök med bord och några stolar.
Zoleka Helesi spelar hemhjälpen Kristine som inte längre är Jeans flamma utan hans mor. En tung, varm gudsfruktande dam som i flera skeden får skrubba golvet rent från blod. Blod från kolonialmaktens offer, blod från döda hundvalpar, blod som Julie spiller när hon går sitt tragiska öde till mötes.
Scenspråket är filmiskt och allt från våld till intensiva sexakter visas. Vissa symboler känns klichéaktiga som när Julie stympar/tar livet av sig själv med arbetarnas symbol, skäran – en scen som faktiskt är lite väl magstark. Den understryker också den tröttsamma tolkningen om hur illa det går för kvinnor som beter sig som män.
Men den sydafrikanska inramingen ger pjäsen ny tyngd. Här är det inte så mycket ett maktspel som en kamp om överlevnad. Det är verkligen synd om Jean – och om Julie. Det är inte så säkert att Jean någonsin kan klättra upp i toppen av grenen, inget svenskt folkhem som tillåter klassresor skymtar i horisonten.
Jag gillar den akrobatiska koreografin som bryter ner realismen, som när Jean klädd i tajt tanktopp och combatbyxor juckar till hiphoptoner och fångar Julies lystna blick. När dansen tar över är det också omöjligt att inte beröras av de passionerade omfamningarna. Det går heller inte att värja sig mot det kusliga slutet där det blir så uppenbart att Julies makt var en illusion. Den mörkaste skuggan tillhör pappan, kolonialherren, vars skor och gevär Jean slutligen tar över.
Lettisk identitetslek
Den lettiska teatern Ģertrūdes ielas teātris ger sig hän nutidsteaterns alla trix och medel för att visa hur historien finns närvarande i samtiden. Det innebär en fräsch och ganska anarkistisk iscensättning av händelserna mellan 1945 och 1946 då Sverige utvisade 146 balter till Sovjet där de flesta mötte döden. Hur kunde neutrala Sverige agera så moraliskt förkastligt? Hur kunde allt gå så fel?
I fonden lyser supermakternas flaggor. Nazityskland och Sovjet och däremellan trängs de svenska och lettiska färgerna. Så kan händelserna se ut på makronivå: små länder som spelbrickor åt de stora ländernas fräcka lirare. Men Legionärerna stannar inte vid den förklaringen.
Lettiska Karlis Krumins och finlandssvenska Carl Alm är sympatiska på scenen och lyckas trolla fram en hel hop karaktärer. En skäggig nationalkonstnär, en rysk diplomat som gillar att leka med modellera, fega svenska politiker och modiga svenska politiker. Ibland står de på scenen som sig själva, två pojkar som liksom leker fram historien.
Regissören Valters Sïlis driver med föreställningens eget väsen – vår tids identitetssökande och teaterns jakt efter mening hos dagens publik. Bland annat testar skådespelarna katharsiseffekten och en finsk skrikmonolog på publiken.
Det blir ironi och crazyhumor och någon gång frågar jag mig själv: ”Får man faktiskt göra så här?” Allvaret försvinner ändå inte trots det lekfulla greppet. En viktig fråga är trots allt varför vi fortfarande låter historien forma vår självbild.
Vem bär ansvar?
Också om det blir lite väl utförligt skildras den politiska processen kring utvisningen 1946 på ett medryckande sätt med hjälp av dokumentärt material. Sverige kommer inte undan, inte resten av världen heller. Vi har alla våra skamfläckar.
Publiken lockas med i omröstningar och demonstrationer om baltfrågan. Där någonstans bland de markerande händerna finner man sig själv och sina värderingar. Nej, det finns ingen förklaring till att bildade politiker agerade som de gjorde. Däremot får man syn på en hel del absurda omständigheter som rörde till det hela.
I sin skrikmonolog skäller Carl Alm ut letter för deras påstådda självömkan – säkert lika känsligt som att bråka med finländare om vinterkriget eller inbördeskriget. Finländarna läxar Alm däremot upp för föraktet mot det svenska språket, så uppriktigt och förbannat att också den monologen säkert framkallar reaktioner.
Smart och underhållande lyckas föreställningen visa hur stater och regeringar förflyttar ansvar och förhalar obekväma beslut, men också hur individen knuffar bort tankar om svältande barn i Afrika eller krigsoffer i Syrien.
Bland de stereotypa nationella identiteterna – gormande finnar, letter som talar lustigt – röjs en sorts universell politisk egoism. ”Vi gör vad som är bäst för oss” – ungefär så lär den svenska kungen ha avslutat debatten om baltfrågan.