Konsertrecension: Neil Young i Kajsaniemiparken
Neil Young och Crazy Horse vred volymen till elva i Helsingfors i måndags. Men också över de tyngsta riffen svävar ofta honungslena melodier.
Inte förrän jag ser Neil Young i Kajsaniemiparken 2013 förstår jag den sanna innebörden av ordet "rockdinosaurie".
Det är – visar det sig – inte alls någonting negativt.
I slutet av låten Walk Like A Giant står Young lutad över sin förstärkare och gör ljud med sin gitarr som får mig att tänka på filmen Jurassic Park. Låten har hållit på i över tio minuter – på fjolårsskivan är den över 16 minuter – och de tunga riffen har övergått i något slags prehistoriska parningsläten.
Neil Young, 67 år, ser oantastligt cool ut. En fläkt framför honom blåser det långa håret bakåt ungefär som när Carola sjunger på Melodifestivalen. En kamera bakom honom fångar upp en bild som visas på storbildsskärmarna: Neil Young i siluett, med en svart Johnny Cash-hatt, mot den blåa augustihimlen. Skördetid.
På pappret spelar fyramannabandet Crazy Horse femton låtar. Det är inte mycket, om man jämför med Bruce Springsteen som brukar spela minst dubbelt så många. Uppvärmaren J Karjalainen kan i princip spela hela sin nya skiva på en dryg halv timme.
Men Neil Young och bandmedlemmarna drar ut på låtarna, de blir liksom långsammare live, för allt handlar om tyngd och volym snarare än fart. Att publikfavoriten Cinnamon Girl blir en av kvällens kortaste låtar är nästan en ironisk gest.
För övrigt tror jag att man kan dela upp världen i två olika läger: de som vill att Neil Young ska spela akustiskt så länge som möjligt, och de som vill ha så många tunga riff som möjligt. Måndagens konsert var lite av båda. I en av de nyaste låtarna, Singer Without a Song, sätter sig Young vid ett piano och ger oss en högtidsstund med sin underligt spröda röst. En perfekt liten countryballad av den sort som fanns redan på Youngs tidiga sjuttiotalsskivor.
Han spelar också Dylans Blowin' in the Wind – möjligtvis uttjatad men kusligt aktuell fortfarande – och Heart of Gold, som blir kvällens mesta allsångsnummer.
Storheten finns dock i kontrasterna. Crazy Horse är bra på att kombinera dissonans med honungslena harmonier, och även över de mest tungt riffbaserade låtarna svävar ofta folkpoppiga melodier. Själv kunde jag visserligen leva utan de mest utdragna slutjammen, där låtarna bara fortsätter och fortsätter. Det händer att man får känslan av att man lyssnar på ett Crazy Horse-coverband och då hjälper det inte att vädret råkar vara perfekt.
Som sista låt innan extranumret stämmer hela bandet in i Hey Hey, My My (Into the Black). En låt med en unik plats i rockhistorien sedan Kurt Cobain använde en rad ur texten i sitt självmordsbrev 1994. Det är snart 20 år sedan och Neil Young lär numera betona frasen "once you're gone you can't come back" under livekonserter.
När publiken klappar in bandet igen river de loss Sedan Delivery från 1979 – en låt som omedelbart får mig att tänka på Nirvanas första demolåtar. Att Neil Young har kallats för "grungens gudfader" känns väldigt rimligt.