Kroppen som inte är min
Arbetsgrupp: Kai Bäckström, Lasse Idman, Aino Kivi, Jarno Kuosa, Vappu Kuuluvainen, Esa Mattila, Ina Niemelä, Pyry Nikkilä, Tiia Ollikainen, Lotta Vaattovaara, Maruska Verona, Linda Wiklund. Premiär på Teater Takomo 31.7.
Den franske filosofen Jean-Luc Nancy fick hjärtsvikt, men kunde lyckligtvis genomgå en hjärttransplantation. Snart började också det nya hjärtat krångla – kroppen stötte helt enkelt bort det.
Upplevelsen med det nya organet resulterade i essän Inkräktaren, som kretsar kring frågan om vad som händer med identiteten när något främmande äntrar kroppen. Är inkräktaren – ett hjärta, en höftprotes – vän eller fiende?
Den nybildade teatergruppen C-kollektivet har skapat en föreställning som tar avstamp i Nancys essä. Skådeplatsen är Teater Takomo som gjort sig ett namn som fristad för unga talanger. Och den här arbetsgruppen passar synnerligen väl in. Bland studerande och nyutexaminerade teaterprofiler finns många lovande namn, bland andra regissören Jarno Kuosa som imponerat med sin uppsättning av Måsen och skådespelaren Pyry Nikkilä som på Hangö Teaterträff charmade publiken med sin varma enmansföreställning Putoava mies.
Vad är en defekt?
Det som särskilt sticker ut hos skådespelarna Kai Bäckström, Pyry Nikkilä, Tiia Ollikainen, Maruska Verona och Linda Wiklund är deras raffinerade förmåga att använda sig av kroppen. De skapar intelligent, rolig och detaljerad fysisk teater. Rekvisitan är knapp, likaså den materiella scenografin. Miljöer byggs upp med fantasieggande ljudbilder och dramatiska växlingar mellan ljus och mörker.
Kroppen som inte lyder, som inte är min utan en främlings. Idén gestaltas genom olika karaktärer. En kvinna sprattlar och hoppar som försatt i trans och försöker då och då återfå kontrollen. På trappan står en cowboy med spasmer. En figur tycks vara beroende av en maskin för att förflytta sin kropp. Det är skickligt och underfundigt spelat, också om jag ibland funderar om det inte är farligt nära lyteskomik. Samtidigt väcks frågan om vem som avgör hur en frisk och normal kropp ska se ut. Vad är egentligen en defekt, ett lyte?
Skådespelarna är också ett slags inkräktare. De ruckar på den traditionella gränsen mellan publik och scen, ja, de rör till och med vid åskådarna ibland. Ändå känns det gans- ka sällan påträngande. Rörande är scenen där en sorts siare bokstavligen försöker avlägsna sorg och ångest från en publikmedlems kropp.
Den yogainspirerade koreografin antyder en vilja att skapa harmoni i kroppen, att känna varje liten muskel och sena. Kanske ett hopplöst uppdrag. Slutligen är möjligheten att styra kroppen begränsad. Vi dör trots att vi proppar oss fulla med D-vitamin eller opererar bort brösten i hopp om att slippa cancer.
När Nancys kropp stötte bort det nya hjärtat var man tvungen att sänka hans immunförsvar som i sin tur ledde till nya sjukdomar. Allt kan siaren inte se.