På upptäcktsresa mellan romantik och modernism
Eftermiddagskonserten i Kuntsis museum för modern konst ringa- de på ett åskådligt sätt in den oerhört spännande skarven mellan senromantiken och den gryende modernismen och det var egentligen bara impressionismen som lyste med sin frånvaro.
Valeria Resjan, Jung-Eun Lee, Henri Sigfridsson och Antti Siirala, piano, Janne Rättyä, dragspel, Jaani Helander, cello, Maano Männi, violin, Iiro Rajakoski, altviolin, Artendekvartetten. Wagner, Liszt, Schönberg, Busoni, Skrjabin, Stravinsky, Onslow, Alkan, Chausson.
Wagners aforistiska pianostycke Schmachtend – där han på en dryg minut komprimerar den centrala Tristantematiken – fungerade som en logisk utgångspunkt, men visst var det Liszt som i sina visionära sena pianoverk öppnade dörren till ett helt nytt harmoniskt förhållningssätt.
Så till exempel i den preexpressionistiska Unstern! Sinistre, disastro och steget härifrån till Schönbergs första trevande steg i atonalitetens tassemarker i 3 Klavierstücke op. 11 – bägge förtjänstfullt framförda av Henri Sigfridsson – visade sig vara förbluffande kort.
I Elegierna tar Busoni åter ett avgörande steg mot sin högst personligt hållna ”Junge Klassizität”, medan ultrasärlingen Skrjabins väg mot den ultimata mystiska visionen – som Tionde pianosonaten i Antti Siiralas laddade tolkning var ett bra exempel på – fick ett abrupt slut på grund av hans alltför tidiga död.
Ett väsensskilt, men precis lika fruktbart, sätt att tackla den (a)tonala problematiken redovisades av landsmannen Stravinsky i den ultraintrikata folkloristiska primitivismen i Våroffer, som här fick en effektiv avskalning i Janne Rättyäs dragspel-pianoversion av Stravinskys eget arrangemang för två pianon. Som en grafikversion av en oljemålning; mindre spektakulär, men i viss mån mer avslöjande.
Välklingande rariteter
Av torsdagens kvällskonserter på Stundars och i Solfs kyrka samt i Ahlbecksalen i Nykarleby tedde sig den sistnämnda avgjort mest lockande med sina tre alltför sällan spelade franska mästare från tre olika faser av det romantiska projektet.
George Onslow, som ibland räknas som engelsman, skrev en mängd välklingande och uppfinningsrika stråkkvintetter i förromantisk stil och nummer 15, med underrubriken La Balle, ger ett lika fräscht intryck i dag som vid uruppförandet 1829. Inte minst när den görs med ett så sprudlande humör som nu av Artendekvartetten, utökad med Jaani Helander på cello.
Helander fick dessutom ett ypperligt tillfälle att visa framfötterna i Charles-Valentin Alkans – sin tids kanske främsta pianovirtuos efter Liszt och mest känd för sin nyskapande pianomusik – harmoniskt vidlyftiga raritet Sonate de Concert för cello och piano (1857) och han visade sig med sin precisa tonträffning, fullödiga ton och sitt intelligenta grepp om de musikaliska skeendena vara en osedvanlig begåvning värd att lägga på minnet.
Om koreanskan Jung-Eun Lees spel i Alkansonaten var sofistikerat men inte helt hittade ut ur flygellocket visade sig Valeria Resjan ha starkare nypor i den krävande pianostämman i Ernest Chaussons härliga Pianokvartett från 1897. Chausson kunde sägas vara den felande länken mellan Saint-Saëns och Debussy och hans musik dryper av känslomättade fin-de-siècle-stämningar utan att för den skull bli vare sig tungrodd eller melodramatisk.
Resjans samspel med Martti Rousi på cello och Iiro Rajakoski på altviolin fungerade som smort och ett extra lyft på hatten går till Vasa stadsorkesters förträfflige konsertmästare Maano Männi, som hoppade in med nollvarsel efter att Erik Schumann lämnat återbud på grund av handskada.