Filmrecension: Med darr på ribban
Manus: Scanlon, Daniel Gerson, Robert L. Baird. Animation. Röster, originalversionen: Billy Crystal, John Goodman, Helen Mirren. Även i 3D.
Det kommer en tid när även de djärva, de vilda och de vackra får lust att slå av på takten. För att blicka tillbaka, kanske täppa till i försvaret.
Syftar på animationsverkstaden Pixar som efter en strid ström av originalfilmer nu för tiden stökar också med fortsättningsdelar. Låt gå för de två Toy Story-uppföljarna, för vassa för att ta ens ett uns av stryk. Däremot kändes Cars 2 urvattnad, bombastisk och hysterisk.
I Dan Scanlons Monsters University, tekniskt sett en så kallad ”prequel”, möter vi gamla bekanta enögda Mike (med en röst lånad av Billy Crystal) och bluesbrodern Sulley (John Goodman), hårig, storväxt och med horn i pannan.
Det drar ihop sig till college, företrädesvis med skrämselstudier som huvudämne. Men se det vill inte Helen Mirrens rektor, en drake till pedagog, veta av. Mikes och Sulleys enda chans är att vinna den årliga skrämselhickatävlingen, en uppgift som inte blir enklare när man ser till laguppställningen. I deras fall ett gäng andra losers.
Så vad säga om själva filmen, om paletten och biffen? Tja, laudatur blir det ju inte, inte ens magna cum laude. Tekniskt och visuellt är det hur fluffigt och avancerat som helst, och i Mike & Sulley har filmen ett radarpar som heter duga. På redig svenska: riktiga morsgrisar det här, gulliga i all sin låtsas-grymhet.
Men när det gäller kvickheten och de berättarmässiga saltomortalerna saknar man nog den sedvanliga udden, den inspirerade galenskapen. Det är barnvänligt och hjärtligt, visst, men knappast så himla originellt.