Filmrecension: Nattmara för tonåringar
Manus: Stephen Sommers på basis av en roman av Dean R. Koontz. Foto: Mitchell Amundsen. Musik: John Swihart. I rollerna: Anton Yelchin, Addison Timlin, Willem Dafoe.
Regissören Stephen Sommers varumärke har mest varit bullersamma spektakel (Mumien, Van Helsing, G.I.Joe: The Rise of Cobra) även om han i början av sin karriär filmatiserade Huckleberry Finns äventyr (1993). Något mer dämpad är också Odd Thomas där han tagit sig an den storsäljande Dean R. Koontz som med förkärlek kombinerar skräck och science fiction.
Thomas (Anton Yelchin) är en till synes helt ordinär yngling som i en liten sömnig kalifornisk håla jobbar som kock på ett lokalt matställe. Ändå är Thomas verkligen udda då han besitter klär- voajanta egenskaper. Han kan kommunicera med hädangångna personer och han ser spöklika halvtransparenta ”bodachs” som innebär gruvligheter och blodbad. Plötsligt dyker de upp i mängder och Thomas varnar den lokala sheriffen (Willem Dafoe), som känner till hans hemlighet, och försöker själv tillsammans med flickvännen Stormy (Addison Timlin) stoppa blodbadet.
Skräcken och de övernaturliga elementen blandas med en lätt och vimsig vardagshumor utan att helheten på något sätt skulle bli märklig. Ärligt talat är det sällan som det nu för tiden blir en lycklig legering av dylika disparata element. Trots Låt den rätte komma in. Onekligen riktar sig Odd Thomas till en ganska ung kategori som är förtrogen med författaren Koontz, vilket jag inte är. Kanske filmen rentav kan ses som en tonåringarnas nattmara som speglar alla ofattbara våldsdåd och massakrer i vår tid. Eller helt enkelt som en detektivgåta för ungdomar.
Personligen vore jag benägen att kalla den ”psykiska magnetism” som Thomas besitter psykisk infantilism.