Filmrecension: När verkligheten klår fiktionen
Manus: Bernd Eichinger, Peter Reichard. Foto: Michael Ballhaus. I rollerna: Antonia Campbell-Hughes, Thure Lindhardt, Amelia Pidgeon.
Hur, varför och när, i vilket skede? Det är bara några av de frågor som propsar på uppmärksamhet när det gäller iscensättningen av verklighetsbaserade tragedier, en potentiellt sett snaskig genre som omhuldats inte minst av tv-filmen.
Fast nu är ju Sherry Hormanns 3096 ingen tv-produktion, låt sen vara att de yttre ramarna är tämligen anspråkslösa. Plus att ämnes- sfären är nog så sensationell.
3096 är historien om Natascha Kampusch, den i Wien bosatta tjejen som kidnappades som tioåring och lyckades fly åtta år senare – efter umbäranden som närmast saknar motstycke.
Det är på väg till skolan som Natascha (Amelia Pidgeon) överrumplas och dumpas i en för ändamålet byggd fängelsecell i källarvåningen i en egnahemshus. Bakom dådet står Wolfgang Priklopil (dansken Thure Lindhardt), en före detta Siemens-dräng som inte drar sig för att utsätta jäntan för psykiska lidanden.
Senare inleder han också en sexuell relation med Natascha (som vid det här laget gestaltas av Antonia Campbell-Hughes). Detta samtidigt som plågoanden lättar på re- striktionerna, åtminstone lite grann.
Som sagt är det här ingen lätt genre, moraliskt sett. Och det faktum att den hos oss aktuella versionen är försedd med en engelsk (läs: purbrittisk) språkdräkt och att två av de centrala skådespelarna är danskar (Nataschas mor spelas av Trine Dyrholm) bara bidrar till den kulturellt-språkliga förbistringen.
Till filmens försvar ska sägas att infallsvinkeln inte är särdeles sensationell – på sin höjd något torftig.
I stället för att redogöra för gärningsmannens bevekelsegrunder och försöka fånga ”ondskans väsen” bullar Sherry Hormann (Desert Flower) upp med ett psykologiskt drama som tenderar att stänga ute resten av världen.
Dåligt är det väl inte, och speciellt respektingivande är Antonia Campbell-Hughes rollprestation i filmens centrum. Lämnar ingen kall.
Samtidigt finns ju luckorna och frågetecknen där. Av tysk film förväntar man sig stramare tyglar.