Vår festival har nått vuxen ålder
Pekka Kuusisto, violin, och Olli Mustonen, piano. Beethoven, Mustonen, Stravinsky, Ravel.
Vår festival har vuxit ur sin vildaste pubertet och närmar sig mer moget balanserade år, vilket självfallet inte betyder att konstnärlige ledaren Pekka Kuusisto skulle ha tappat stinget.
Tvärtom har han sammanställt ett program som ger ett sedvanligt originellt och fördomsfritt intryck, men ändå inte spretar åt alla världens håll på en och samma gång.
Öppningskonserten i Träskändahuset var ett bra exempel på intelligent programplanering med tillräckliga kontraster och beröringspunkter och en fungerande estetisk och dramatisk båge, som den här gången gick från Beethoven via vännerna och åtminstone partiella själsfränderna Ravel och Stravinsky till en annan pianist-tonsättare, Olli Mustonen.
Mustonens Sonat för violin och piano, uruppförd i London i april i år och nu hörd för första gången i Finland, befäster definitivt Mustonens position som en av våra mest särpräglat egensinniga och djupt yrkeskunniga tonsättare, som fortfarande inte fått riktigt den synlighet han är värd.
Som vanligt lyckas Mustonen, inom ramen för en tresatsig storform, med konststycket att förankra sitt tonspråk djupt i traditionen utan att för den skull låta det minsta förutsägbar eller banal och som vanligt utstrålar hans musik en lika utpräglad som finurlig narrativitet. Som om man lyssnade till en fängslande berättelse utan att vara helt på det klara med vad den sist och slutligen handlar om.
Angeläget och elegant
I Beethovens relativt tidiga A-dursonat op. 30 nr 1 är berättelsen transformerad till det absolut abstrakta planet och Mustonens och Kuusistos framställning andades en fräsch och alert klanglig och dramaturgisk spänst.
Detsamma gällde Stravinskys enda originalverk för violin och piano, den spirituella Duo concertante från 1932, samt Ravels fem år tidigare komponerade finfina Violinsonat, som bägge fick emotionellt laddade och lyriskt finstämda läsningar.
Speciellt Ravel kändes mer angelägen och elegant än på bra länge.
Duon Mustonen–Kuusisto verkar överlag fungera friktionsfritt på såväl det intellektuella som praktiska planet. Bägge skyr etablerade klichéer och tycks vara rörande överens om de tolkningsmässiga grundlinjerna och när Kuusistos violin dessutom klingar mer sofistikerat och uppfinningsrikt än kanske någonsin var det bara att sluta ögonen och njuta.
Språkpolitiskt ställningstagande
Vad kan så rekommenderas för musikintresserade vandrare i kulturlandskapet vid Tusby träsk? Egentligen allt, men kanske ändå speciellt dagens kyrkbåtsrodd från Halosenniemi till Tusby kyrka samt, varför inte, torsdagens överraskningsdag med idel frågetecken på programmet.
Och för dem som anser att konstyttringar och -tillställningar av olika slag bör bjuda på en samhällspolitiskt ställningstagande substans borde Kuusistos drag visavi konsertprogrammen vara rena mannan från himmelen.
Någon regelrätt programbok blev det inte i år – den sålde i fjol i hela 59 exemplar. I stället läser Pekka upp Antti Häyrynens verkpresentationer innan konserterna och det kortfattade dagsprogram som alla får i handen vid dörren är uteslutande svenskspråkigt. Reaktionerna lär inte utebli.