Filmrecension: Demoner och konspirationer
Vid ett tillfälle i Wolverine säger en japansk flicka till filmens hjälte och titelfigur att hon gott kan tänka sig att han som utlänning inte fattar allt. Det är så sant som det är sagt. Knappast hänger ens en japan helt med i sväng arna.
Action
Manus: Mark Bomback och Scott Frank. Foto: Ross Emery. Musik: Marco Beltrami. I rollerna: Hugh Jackman, Rila Fukushima, Famke Janssen, Tao Okamoto, Hal Yamanouchi, Svetlana Khodchenkova.
Förvisso har regissören James Mangold smärre fjädrar i hatten med filmer som Walk the Line och 3:10 to Yuma men Wolverine är rätt och slätt ett andefattigt Marvel Comics-äventyr, än en gång med Hugh Jackman som redan tidigare medverkat i X-Men-serien. Han är superhjälten Logan, mutanten med utfällbara klor och med en läkefaktor som hjälper honom att återhämta sig från alla skador, enkannerligen skottskador. Logan är gammal som gatan men ser fortfarande ut att vara 30.
Han lever som eremit i Alaska när ett nytt uppdrag väntar honom i Japan där en industrimagnat ligger på sin dödsbädd.
Han är mannen vars liv Logan räddade i Nagasaki 1945. Snart är Logan som ständigt anfäktas av sina egna demoner mitt inne i japanska konspirationer som är maktkamp med yakuzan inblandad. Miljön låtsas vara realistisk men i de våldsamma och överdrivna lekarna är allting möjligt.
Lekar men knappast lekfullhet. Den begåvade Ang Lee gjorde som känt en ren rövarhistoria som Smygande tiger, dold drake med både manliga och kvinnliga superheroer, förlagd till Kinas mytiska förflutna. Också den var mer prålig yta än meningsfullt djup men den fann sin egen fantasifulla logik.