Filmrecension: Ett barns hjärtskärande pendeltillvaro
När de frånskilda föräldrarna vill göra karriär kommer barnet i kläm. Ett känt tema har blivit en fin film.
Drama
Manus: Nancy Doyne och Carroll Cartwright på basis av Henry James roman. Foto: Giles Nuttgens. Musik: Nick Urata. I rollerna: Onata Aprile, Julianne Moore, Steve Coogan, Joanna Vanderham, Alexander Skarsgård.
Fadder för skilsmässo- och barnskildringen What Maisie Knew är självaste Henry James som skrev romanen 1897. ScottMcGehee och David Siegel har förlagt sin uppdaterade filmversion till dagens Manhattan där ett barn befinner sig i korselden mellan föräldrar som separerar.
Perspektivet är mestadels den sexåriga Maisies (Onata Aprile) som storögt betraktar och registrerar det som sker omkring henne då föräldrarna går skilda vägar. En eldfängd uppgörelse mellan den i ett rockband musicerande mamman (Julianne Moore) och den i konstbranschen verkande pappan (Steve Coogan). Bägge bedyrar flickan sin kärlek men ändå tycks deras karriär gå före allt annat. Och snart befinner sig Maisie i en skytteltrafik mellan mamma och pappa. En tillvaro med ständiga uppbrott och pendlingar.
Maisie tillbringar också en stor del av sin tid med den sympatiska barnsköterskan Margo (Joanna Vanderham) som plötsligt när flickan flyttar befinner sig i pappas bostad. Snart är Margo gift med honom medan mamman svarar med att gifta sig med sin bartenderpojkvän Lincoln (Alexander Skarsgård). Dessa nya relationer visar sig inte hållbara men med surrogatduon, som verkligen tänker på flickans bästa och plötsligt finner varandra, introduceras ändå ett soligare alternativ än de verkliga föräldrarnas narcissism. Slutet ger rentav en antydan om en tryggare hamn för Maisie efter allt hopande och roende. Skarsgård står för filmens mest älskvärda vuxenroll.
Nu bjuds det verkligen inte på ofattbara grymheter som misshandel eller övergrepp, inte ens på egentlig känslokyla. What Maisie Knew är inte en film om vuxen ondska, likgiltighet eller brutalitet. I själva verket är James förlaga mörkare och mer komplex. Ändå är försumbarheten hjärtskärande. Det gruvliga och känslokalla utspelar sig på ett annat plan, utan att Maisie skulle klaga. Enkelt men effektfullt fångas flickan i scener där hon är för sig själv med sina leksaker och färgkritor men hon kan inte undgå att höra grälens ”trafikbuller”. Vad rör sig i hennes huvud och hur mycket förstår hon? Det är och förblir hennes hemlighet. Lilla Onata Aprile är en oemotståndlig varelse men samtidigt helt utan koketterande och lillgamla Shirley Temple-maner.
Man kan tänka på lille Antoine Doinel som i sin säng hörde föräldrarnas gräl i François Truffauts De 400 slagen. Ännu mer utsatt var Edmund i Roberto Rossellinis Tyskland år noll. Maisie befinner sig inte i en så tröstlös kategori men även hon är ett av filmens många förödmjukade barn. ”Les enfants humiliés”, för att tala med författaren Georges Bernanos som med den av Robert Bresson filmade Mouchette stod för den grymmaste av alla.
Anklagelsen i What Maisie Knew är ändå densamma och den växer i styrka just för att allt sker under den skenbara normalitetens täckmantel.