Filmrecension: Unga genier, garvade gamyler
Veckans enda filmpremiär är en slapp komedi om det moderna arbetslivet.
KOMEDI
Regi: Shawn Levy. Manus: Vince Vaughn & Jared Stern. Foto: Jonathan Brown. I rollerna: Vaughn, Owen Wilson, Rose Byrne, Aasif Mandvi.
Det här med produktplacering är i dag så allmänt att de flesta inte ens orkar höja på ögonbrynen. Men när Shawn Levy & Co. i The Internship gör en film om sökmotororaklet Google, med Google, av allt att döma också för Google, blir det ganska tjockt.
Inte för att det är riktigt hela sanningen. Skrapar man på ytan kan man skönja en slapp komedi som tar avstamp i det moderna arbetslivet – med allt vad det innebär av tuffa villkor och knivskarp konkurrens.
Vince Vaughn och Owen Wilson, Billy och Nick, är försäljningsrepresentanterna som plötsligt en dag förlorar jobbet. Armbandsuren, deras levebröd, säljer inte som förut. ”Dinosauriernas” tid är ute.
Sökmotorsessionerna ger inte mycket i handen – med undantag för ett praktikantprogram hos den multinationella jätten (med dess lekparker för vuxna, gratis kaffe och tupplurkapslar). Fast nu är ju våra hjältar inte de enda aspiranterna. Det finns gott om unga stroppiga datorgenier och endast ett av teamen kan se fram emot fast anställning.
Läckande manus
Det säger sig självt att Billys och Nicks team inte hör till favoriterna, för till skillnad från lagkamraterna saknar herrarna i fråga digitala insikter. Deras styrka är snarare den sociala biten, de såsiga livsvisdomarna. Och här har filmen sin chans. Där nördgardet kan allting om cyberspace och inget om (fest)livet är det tvärtom med de överåriga praktikantfarbröderna.
Släng in en uppsjö av populärkulturella 80-talsmetaforer, typ den om den dansande donaren (från Flashdance, stupid), och det ser hyggligt ut. Speciellt som Vaughn och Wilson sedan gammalt har ett helt egen sound; lite grabbigt, lite hjärtligt, garanterat snacksaligt.
Men se nej. Även om man glömmer den billiga inramningen är slutresultatet i trubbigare laget.
Som sagt har Vaughn & Wilson mål i mun, plus att de slår underifrån. Men vad hjälper det när manuset (signerat Vince Vaughn själv) läcker som det gör. Det är inte bara det att man saknar de överraskande vändningarna, också skratten är på kort.
Någon Wedding Crashers är detta alltså inte, trots att bluesbrodern Will Ferrell tittar in i början av filmen.