Bokrecension: Livet – en français
Vad har presidentfrun Jacqueline Kennedy, kritikern Susan Sontag och aktivisten Angela Davis gemensamt? Ett ungdomsår i Paris, en tid som bidrog till deras egna säregna profiler.
The Paris Years of Jacqueline Bouvier Kennedy, Susan Sontag, and Angela Davis. The University of Chicago Press, 2012
FACKLITTERATUR
Alice Kaplans suveräna bok börjar ombord på oceangångaren De Grasse. Året är 1949 och en ung amerikanska – årets debutant bland de förmögna kretsarna i Newport – ombes sjunga en vers ur den omåttligt populära dängan La vie en rose.
Det är Jacqueline Bouviers stämma gästerna får höra och på många sätt är det verkligen en rosenröd tillvaro som väntar henne i hamnen i Paris. Det är långt senare sorgerna som vi så starkt förknippar med hennes person faller över henne.
Men det är inte Jackie i pillerhatten bredvid sin mördade man i en öppen bil i Dallas som Yaleprofessorn Alice Kaplan tar fasta på i sin bok, utan Parisåret. Samma gäller de två andra amerikanskorna, Susan Sontag och Angela Davis. Kaplan liksom fryser ett år i deras liv, blickar framåt och bakåt och visar hur ödesdigert det kom att bli.
Dreaming in French är ett slags trippelbiografi. Ytligt sett kan de tre kvinnorna te sig som varandras motsatser och dessutom upplevde de Paris vid olika tidpunkter: Jacqueline Bouvier 1949 till 1950, Susan Sontag 1957 till 1958 och Angela Davis 1963 till 1964. Ändå finns här likheter. Kaplan tecknar porträtt av tre intellektuellt bevandrade kvinnor, nyfikna på liv och litteratur.
Säkert hade hon kunnat skriva tre skilda böcker om de färgstarka personligheterna som alla kom att erövra en plats i offentligheten, Bouvier som stilikon och andra halvan av det man kunde kalla kungaparet Kennedy, Sontag som debattör och kritiker och Davis som intellektuell och människorättskämpe par excellence. Och efter varje del jag läser blir jag mer och mer hänförd, övertygad om att just det här avsnittet måste vara det intressantaste av de tre. Samtidigt är det korta, fylliga formatet en styrka och parallellerna som Kaplan lyckas dra mellan de tre kvinnorna en av bokens största tjusningar.
Gemensamt för de tre är att Parisvistelsen ger dem ett uppsving i självförtroendet. De ser världen och blir på samma gång sedda. De studerar franska, talar och läser det nya språket, kanske de till och med drömmer på franska. Som Susan Sontag beskrivit det: ”Allt förnyas när man talar ett främmande språk, när man bor i ett annat land.”
En bildningsresa
Kaplan bygger sina skarpa reflektioner på brev, intervjuer, biografier och ibland bilder – inget förflyttar en i tid och rum som när man ser en käck Susan Sontag med flickvännen Harriet Sohmers strosa bland folkmassorna på en bro på väg till Notre Dame eller en söt Jackie posera i ett svart satinfodral på ett cocktailparty med spralliga aristokrater.
Det finns redan berättelser om amerikaner i Paris efter befrielsen, men i regel förtäljs de av manliga jättar som Hemingway, skriver Kaplan. Ofta rymmer de efterlängtad frihet, äventyr, nöjen och spritdemoner.
För de här tre kvinnorna är det en bildningsresa och ett sätt att skapa sig något eget. Särskilt för Bouvier vars mamma lärt henne att den enda vägen upp efter pappans konkurs var genom ett framgångsrikt äktenskap.
Jackie hade i själva verket redan en fransk identitet, tack vare sin farfars påhittade släkttavla där förfäderna – vanliga franska lanthandlare – förvandlats till förmögna aristokrater. Lika glamouröst som i farfars berättelser var knappast det Frankrike hon mötte. Det var en nation som fortfarande hämtade andan efter kriget, där det fanns en toalett per våning och bad togs en gång i veckan. ”Till och med de rika var fattiga”, konstaterar hennes vän från Parisåret, Paul de Ganay, som hörde till den prominenta Faubourg Saint-Germain-gräddan.
Litterär ådra
Vistelsen kom att påverka inredningen i Vita huset, maten som serverades där – som presidenten själv ansåg ”för fransk” – och förstås modet.
Jackie klädde sig enligt fransk stil men i amerikansk tappning för att inte anklagas för vara opatriotisk, vilket hände i början då hon fortfarande tydde sig till Givenchy.
Men franskkunskaperna gav henne också makt. Hon kunde brevväxla med president Charles de Gaulle och kulturminister André Malraux och översätta viktiga tänkare för maken vars franska var betydligt knaggligare.
Också om Jackie är svåråtkomlig då lite av hennes korrespondens publicerats lyckas Kaplan synliggöra en mer dold sida av henne. Hon hade en litterär ådra, det bevisar de måleriska beskrivningarna i breven hem och de poetiska engelsk-franska översättningarna hon övade sig på.
Efter andra maken Ari Onassis död skapade hon sig en karriär som förlagsredaktör och kanske var det då den franska liljan verkligen blommade ut. Hennes specialitet kom att bli böcker som på ett eller annat sätt anknöt till Frankrike.
Europeisk identitet
För Susan Sontag var Paris en konkret fristad, och innebar att hon lämnade man och barn därhän. Det var en flykt till älskarinnan Harriet Sohmers armar och ett sätt att skaffa sig en efterlängtad europeisk identitet. Vistelsen innebar det dålighetsliv på barer och kaféer som hon försökt undvika hemma i USA, men framför allt förde Paris med sig den särskilda stimulans som bara livets skola kan erbjuda. Det var främst för de billiga måltiderna med tillhörande vin som Sontag registrerade sig vid Sorbonne – den akademiska karriären fick fjutt först senare.
När man läser Sontags dagboksanteckningar är det nästan som att se på ett avsnitt av tv-serien Girls. Hon framstår som så samtida med sina fräcka och snillrika kommentarer. Här finns hennes eviga listor som kom att bli vägen in i franskan. Hon satt på kaféer i Latinkvarteren – ibland fyra om dagen – och antecknade allt hon hörde från slang och snuskiga ord till nyttiga debattuttryck. Dagboken röjer också hennes vardag, bland annat påminner hon sig själv att tvätta sig åtminstone varannan dag.
I Paris hittade Sontag en ny krets, lika exklusiv som Jackies aristokrater, nämligen de intellektuella.
Kaféer och sunkiga hotell passerar revy, och förstås biografer som hon flydde till efter gräl med Harriet och där hon säkert bevittnade många av de verk som finns med i hennes berömda lista över världens bästa filmer.
Upp till kamp
Angela Davis är ändå den som sticker ut mest, dels för att hon är den minst privilegierade i gruppen. Före Paris har hon fått kämpa för rätten att existera som svart kvinna i segregationens Alabama, och väl i Paris kommer den sorgliga nyheten om fyra mördade flickor i hennes hemstad.
Men första gången vi möter henne är det mitt i glädjeyran på Place de la Sorbonne där folket firar Algeriets självständighet. Kanske gav den algeriska friheten inspiration när hon själv senare gick upp till kamp för afroamerikanernas rättigheter i USA. Angela Davis kapitel är också det mest dramatiska.
Efter studierna i Frankrike kom hon att hamna i händelsernas centrum när hon på grund av samröre med den kommunistiska organisationen Svarta pantrarna drogs in i en mordrättegång.
Också om Sontag och Bouvier var älsklingar i Frankrike hedrades ingen av dem med demonstrationer där 60 000 människor marscherade på gatan, vilket fransmännen gjorde 1971 när Davis satt häktad i USA. Hon kom också att se studietidens idoler som Foucault, Duras, Sarraute, Alain Robbe-Grillet kliva upp på barrikaderna för hennes skull.
Kaplan tar läsaren igenom den laddade rättegången och gör också en retorisk analys då både Proust och kärleksbrev mellan Angela Davis och George Jackson, internen hon försvarat och som hon senare också förälskat sig i, citerades. Det är ändå Davis som förblir mest mytisk i boken, kanske för att hon själv alltid lagt fokus på det politiska budskapet snarare än sitt privata jag i intervjuer.
Djupa porträtt
Det är många komponenter Kaplan mixtrar med. Hon beskriver ett samhälle med uppenbara slagsidor som rasism och förtryck, men som socialt sett är på väg uppåt. Bildning värderas högt, kanske lika högt som rikedom och bling-bling-livsstil i dag.
Kaplan skildrar också ett Paris som söker sin identitet. Sotiga efterkrigstidsfasader putsas upp och befolkningen blir allt mer heterogen i takt med att den forna kolonialmakten Frankrike löses upp.
Kaplan skriver underhållande och smart om allt från europeisk modernism till Jackies garderob. Hon får med roliga detaljer som att Sontags flickvän, Harriet Sohmers, troligen tjänade som förebild för Jean Sebergs tidningsflicka som flanerar på Champs-Élysées och på sitt kännspaka vis gastar ”New York Herald Tribune” i Jean-Luc Godards film Till sista andetaget.
Men framför allt tecknar Kaplan djupa porträtt, kanske djupare än i många kändisbiografier. Receptet är ganska enkelt. Hon ställer grundläggande frågor om huvudpersonerna: Vilken vy mötte henne när hon tittade ut genom fönstret på morgonen? Vilka författare läste hon? Vilka filmer och teaterföreställningar såg hon? Var fikade hon och med vem? Vad kan hon ha drömt om?