Konsertrecension: Tunga riff i solgass
Avslutningsdagen i Roskilde var vikt för tunga riff för dem som hade ork att festa i dammet och den stekande hettan.
Rock
Black Rebel Motorcycle Club på Orangescenen 7.7.
Airbourne på Arenascenen 7.7.
The Sword på Odeonscenen 7.7.
ROSKILDE
När Black Rebel Motorcycle Club 2001 gav ut sitt debutalbum hyllades den kaliforniska trion som en räddare av rockmusiken med sitt råa och fräcka rakt-på-sak-ös. Ett band som var ännu ett steg häftigare än till exempel det då nersupna Oasis. Tydligen hade berömmet en negativ effekt på Black Rebel Motorcycle Club för i nivå med första plattan har bandets senare skivor inte varit. På scen fungerar Black Rebel Motorcycle Club bra efter en lite trevande start. Surrande gitarrvallar, energiskt och i flera stunder oemotståndligt kaxigt och ibland till och med vackert, även om kommunikationen med publiken håller sig på det minimala stadiet. Black Rebel Motorcycle Club låter som en blandning av The Stooges, Jesus & Mary Chain och Velvet Underground. När Peter Hayes och Robert Levon Been stundtals tappar fokuset finns trummisen Leah Shapiros trygga komp att luta sig tillbaka på. Black Rebel Motorcycle Club är ett band man önskar en betydligt bredare skara av vänner, men då krävs också att nivån på bandets album höjs med några snäpp.
Australiska Airbourne gör ingen hemlighet av att bandet mer eller mindre är en kopia av de mer berömda landsmännen AC/DC, som är högt på många Roskildebesökares önskelistor över band som ska spela på festivalen. I väntan på AC/DC duger Airbourne mer än väl som ett substitut för alla öldrickande festprissar som uppskattar tre ackord och sånger som sex, sprit, droger och bilar. Sångaren Joel O’Keeffe odlar de allra mest klyschiga hårdrockfraserna och poseringarna, men gör det med en rejäl dos ironi. Airbourne är ett lättillgängligt band som inte kräver speciellt stor koncentration av lyssnaren. Det är raka rör från start till mål och därmed är det inte svårt att inse att en stor del av festivalpubliken njuter.
Amerikanska The Sword, som i vintras besökte Tavastia, har lyssnat noggrant på Black Sabbath, Iron Maiden och Deep Purple. The Swords stonerrock bygger på blytunga riff med de brittiska metallegenderna som tydliga influenser. Det svänger rejält om bandet och låtmaterialet består till en stor del av låtar från det senaste albumet Apocryphon. Efter en bra start blir The Sword ändå aningen tråkigt och låtarna flyter ihop utan bli alltför minnesvärda. En tempoväxling av John ”J. D.” Cronise och allt är återställt. The Sword har definitivt sina sidor, men lockade en tämligen liten publik.
Tung stonerrock i solgasset och dammet på sista dagen i Roskilde är inte den mest lyckade kombinationen. Trots den för musiken aningen malplacerade tidpunkten på dygnet är The Sword definitivt värt att lägga öronen till.