Operarecension: La Traviata på nattklubb
Också årets andra premiär i Nyslott, La Traviata, har moderniserats i tysk regiteaterstil. Handlingen är omplanterad i modern diskomiljö, där kan man finna dagens motsvarigheter till 1800-talets demimonder.
Opera
Regi Mariusz Treliński, dir. Paolo Olmi, dekor Boris Kudlička. I huvudrollerna Jennifer Rowley, Maxim Aksenov och Daniel Sutin. Olofsborg 6.7.
På Verdis tid spelades Traviata ofta i publikens epok och kostym och scenhandlingen kom nästan att peka finger på åskådarna. Den polske regissören Mariusz Treliński har valt att frossa i olika nattklubbsmiljöer med speglar, diskodans, guppande rumpor och nakna bröst. På sitt sätt blev det relativt färgstark och fungerande teater.
Titelrollen som Violetta eller Kameliadamen hör till Verdis knepigaste. Den kräver egentligen två soprantyper, en koloratur i första akten och en litet kraftigare sopran senare i operan. I början klarade den amerikanska sopranen Jennifer Rowley inte övergångarna till det högre registret utan lät pinsamt gäll.
Hennes röst håller på att utvecklas i mera dramatisk riktning och detta var väl första och sista gången hon gör Traviata. I de senare akterna var hon bättre lämpad för rollen, men där har regin gett henne en småvulgär framtoning som inte rimmar med det som lär ha varit den historiska Kameliadamens förfinat bevekande charm. Då tragedin fullbordades mot slutet gjorde Rowleys gripande starka utspel och emotionella laddning ändå sin verkan.
Den ryske tenoren Maxim Aksenov tecknade ett sympatiskt porträtt av den svärmiske, förälskade ynglingen Alfredo vars parti han sjöng snyggt men litet försiktigt. Betydligt mera auktoritet och erfarenhet tycktes Daniel Sutin ha som Giorgio Germont. Han presterade gedigen barytonsång i bästa Verditradition.
Sin vana trogen in i det sista har avgående konstnärlige ledaren Jari Hämäläinen valt utländska sångare från när och fjärran också i de allra minsta rollerna. Opera är visserligen en internationell konstform men det känns ibland som att gå över ån efter vatten att importera Violettas tjänarinna och trädgårdsmästare utomlands ifrån. Med förstoringsglas hittar man ändå några inhemska namn, till exempel Petri Bäckström som Gaston.
Andra akten har ett spanskt kör- och dansnummer som här dansades av tolv utländska dansörer. Tomasz Wygodas koreografi var omskriven så att den satt väl i dramaturgin och i kabarékonceptet.
Dirigenten Paolo Olmi har det knepiga uppdraget att få sångarna att hållas i takt på en bred scen som i Boris Kudličkas scenbild också rör sig på olika höjdnivåer. Orkestern spelade föredömligt och Olmi hade en behaglig framåtdrivande puls. Litet mera nyansering kunde han säkert ha kostat på sig men kanske det var knappt om repetitioner.
De åtta föreställningarna av Traviata är så gott som utsålda och publiken tog emot operan med relativt stort jubel. Ändå är det lätt att konstatera att årets båda nyproduktioner begränsats av borgen i stället för att utnyttja dess specialegenskaper. Simson och Delila blev fången i sin egen biografteatermiljö och tog till exempel inte fasta på möjligheten att göra Olofsborg till en judisk klagomur.
Den fasta scenlösningen i Traviata gick ut på att placera flera miljöer bredvid varandra med ett visst avkall på stämningen i några av scenerna. Ett briljant exempel på hur väl borgen kan framhäva handlingen och huvudpersonernas psykologi kommer den 13 juli, då Ralf Långbacka uppdaterar sin regi av Verdis Macbeth.
Efter årets säsong sker regimskifte i Nyslott och Jorma Silvasti tar över den konstnärliga ledningen. Då hamnar möjligen årets nyproduktioner i malpåsen.