Filmrecension: Efter revolutionen
Till flydda tider återvänder Olivier Assayas i en smått självbiografisk historia som trots sin titel mer handlar om ungdom och minnen än om politik och revolt.
Manus och regi: Olivier Assayas. Foto: Eric Gautier. I rollerna: Clément Métayer, Lola Créton, Felix Armand, Carole Combs, Salvor Menuez.
Titeln Efter revolutionen (Après mai) syftar naturligtvis på de turbulenta händelserna i maj 1968 som konvulsiviskt skakade om Frankrike. Filmens unga huvudpersoner är gymnasister 1971 då kampen mot det repressiva samhället och polisvåldet fortsätter. Gilles (Clément Métayer) och hans vänner delar ut flygblad och utför smärre aktioner mot byggnader under nätterna, främst med sprayflaskan som vapen. Då en vakt ändå blir skadad under en räd bestämmer sig gruppen för att ligga lågt en tid och åker till Italien över sommaren samtidigt som den smått drömske Gilles inte riktigt helhjärtat kan engagera sig utan funderar på andra saker.
Han varvar konstnärsdrömmar med amorösa äventyr, först med Laure (Carole Combs) och, då hon lämnat honom och åkt till London, sedan med Christine (Lola Créton) med vilken han även delar en passion för filmen. Men vad som ligger i tiden är agitprop och att finna filmens ”revolutionära” syntax. Christine slår följe med ett dokumentärt filmteam medan en något rådvill Gilles återvänder hem. Redan tidigare har vi sett honom studera Simon Leys bok Ordförande Maos nya kläder som av många avfärdas som CIA-propaganda.
Efter revolutionen är ungdomlig kamp och trosvisshet men lika mycket tvivel och melankoliska minnesfragment. En av gymnasisternas lärare citerar Pascal och säger att ”mellan oss och himlen eller helvetet finns endast livet och ingenting är så bräckligt”. Assayas film äger naturligtvis inte tidens deklamatoriska anda, som t.ex. Godards Kinesiskan (1967), och försöker inte finna en revolutionär syntax då den med facit i hand pekar på ett virrvarr av olika handlingsalternativ (och fraktioner som maoister, anarkister, trotskister och stalinister). Som ett filminslag visas scenen från Bo Widerbergs Joe Hill (1971) där Thommy Berggren gör sin parodiska parafras Pie in the Sky på hymnen In the Sweet By-and-By, en film som verkligen inte odlade ett revolutionärt formspråk.
Men visst fångar Assayas på sitt fragmentariska sätt något av tidens Sturm und Drang, en Zeitgeist som är politik och kamp men också droger och österländsk mysticism. Han bjuder på ett fräscht och annorlunda ljudband (Syd Barrett, Amazing Blondel, Tangerine Dream, Soft Machine, The Incredible String Band) och avslutar med en självbiografisk ironisk knorr då unge Gilles slutligen får jobb på Pinewood Studios i London.