Konststrecension: Avgrunden mellan oss och dem
Årets unga konstnär Jarno Vesala får besökaren att försiktigt smyga sig på verken, som ofta reagerar på närvaro samtidigt som de berättar om avstånd och kontaktlöshet.
Tammerfors konstmuseum. Till 11.8.
Jarno Vesala (f. 1977) förvandlar Tammerfors konstmuseum till en mörk labyrint där figurer – på projektioner och som naturtrogna, människolika skulpturer – dyker upp på oväntade ställen. I ett hörn, under lakan, på ett högre plan. De verkar nästan trycka sig ut ur rummet, eller in. Bara fötter stampar i taket och någon rör sig bakom dörrens titthål. Man börjar snegla på utställningsövervakarna. Är de levande?
Också gränsen mellan arkitektur och verk suddas ut. Bilder av dörrar och fönster smälter in i rummet eller försvinner. Att fem av de fjorton verken är skräddarsydda för museet gör att det fungerar sällsynt bra.
Effekten påminner om en känsla från barndomen när man är ensam hemma och allt är stilla, men inte riktigt. Ljud hörs, en rörelse anas och mörkrädslan knackar på.
Här finns inga monster under sängen, men en man i taket och skuggor som inte faller som de borde.
Närvaro och frånvaro
Man börjar smyga sig på verken för att se vad som händer och när. Flera har sensorer; rörelser får konsekvenser. Och som vi styr verken manipulerar de oss att röra oss för att sätta igång händelser, och för att förstå hur allt hänger ihop. Också vi blir uppspelade och pausade.
Ibland dyker vi upp i bildvärlden. Man kunde tycka att det skulle överbrygga avståndet mellan bild och betraktare. Men ingången till verkets värld är i första hand våra sinnen och föreställningar. Att se mig själv får mig inte att identifiera mig med den andra. Det snarare minskar än ökar känslan av kontakt. Kanske är det meningen.
Pieni etäisyys I (Ett litet avstånd) är som en antites till Marina Abramovics The artist is present. En projektion visar en kvinna sittande på en stol. Hon tittar rakt på besökaren som sätter sig mittemot. Avståndet mellan bild och betraktare är enormt.
I ett annat verk med samma titel sjunger en man Einsamkeit från Schuberts Winterreise, en sång om förlorad kärlek. Går man för nära drar sig sångaren tillbaka.
Rädsla och längtan
Vesala försätter oss i ett maktlöst och melankoliskt tillstånd. Regnet strilar ner längs rutan, det hörs snyftningar och en kaffekokares knatter. Bakom ytan, fönstret, dörren pågår livet, de andras liv, de fiktivas liv. Också de verkar utestängda eller instängda.
Det här är en starkt upplevelseinriktad utställning. Den manar fram känslor av ensamhet, sorg och en obestämd rädsla – kanske en rädsla för att upphöra att existera, åtminstone som en delaktig, handlingskraftig person.
Men detta tillstånd, som man vanligen springer undan i vardagen, är mer vilsamt än obehagligt.
Och förutom barndomens rädslor påminns jag också om en längtan: att kunna se tingen som levande.
Utställningen kommer att visas på Aboa Vetus & Ars Nova i höst.
I nedersta våningen på Tammerfors konstmuseum finns Mumindalen, en utställning med originalteckningar av Tove Jansson och tittskåp av Tuulikki Pietilä.