Recension: Lana del Rey på Hartwallarenan
Lana del Rey blandar bitterljuvt 40-tal med trängtande ballader i en skicklig helhet där ytan är lika viktig som substansen.
Från nittiotalet minns jag en omtalad bok som hette The Nineties – When Surface Was Depth, det vill säga "nittiotalet, när yta var djup". Den boktiteln dyker upp igen när jag hör Lana del Rey på Hartwallarenan på söndagskvällen.
Nu är det förstås svårt att över huvud taget skilja yta från substans i all konstnärlig verksamhet. Är inte själva uttryckssättet substansen? Är inte stilmedel minst lika viktigt som "innehållet"? Och leder inte diskussionen till slut till en återvändsgränd om vad som är – suck – "autentiskt"?
Visst. Samtidigt finns det artister som är intressanta som konstnärliga konstruktioner även om de eventuellt inte säger oss så mycket om vad det innebär att vara människa. Det är därför vuxna kritiker kan skriva långa essäer om Lady Gaga utan att egentligen lyssna på hennes musik.
Man kunde lätt plocka ihop en fempoängs kurs i estetik kring Lana del Rey. Man kunde först ägna en vecka åt att studera hennes uttryck – lånen från 40-talsnoir, kontrasten mellan mörker och ljus i hennes texter, kvinnobilderna – och sedan ägna några dagar åt att skriva små uppsatser om hur hon rör sig på scen.
På Hartwallarenan är hon charmig, stiger ner i publiken gång på gång och rör vid de utsträckta händerna – mest unga tjejer, vars skrik är förstärkta av mikrofoner (eller, eventuellt, kommer direkt från band). Hon sjunger förvånansvärt bra med tanke på hur mycket kritik hon fick när hon gjorde sina första liveframträdanden för ett par år sedan. Helsingforskonserten är den sista under turnén och en och en halv timme är precis så mycket som hennes låtmaterial tillåter.
Arenan känns aldrig som den optimala scenen för en artist, men Lana del Rey och hennes band fyller salen bra. Står man på golvet nära scenen kan man nästan glömma läktaren bakom sig och leva in i hennes svärtade Hollywoodglamour.
Så vad handlar det om?
Framför allt handlar det om en artist som har ett sällsynt utstuderat uttryckssätt. All mimik, alla handrörelser, nedslagna blickar – allt tycks gå ut på att emulera Jackie Kennedy och andra sextiotalsikoner som vi sett mera av på stumma arkivfilmer än i verkligheten. När Lana del Rey vinkar till publiken gör hon det i slow motion, som om storbildskärmen i arenan egentligen visar en dokumentärfilm om en miljonärsdotter på sin första pr-resa till Cape Cod.
Musikaliskt plockar hon in tunga stråkar och 40-talsmelodram, lite Nancy Sinatra, faktiskt också lite hiphop. Bitvis kan Lana del Rey låta filmiskt storslagen som svenska Jonathan Johansson. Nya singeln Young & Beautiful från Great Gatsby-soundtracket är ett typiskt exempel: en större-än-livet-ballad om flyende skönhet, om rädsla för att förlora sin ungdom (en av hennes låtar heter, kort och gott, Lolita). Andra nummer andas dödslängtan, och även om artisten Lana del Rey ibland dränker sina texter i vålds- och sexfantasier har jag svårt att tro att Elizabeth Woolridge Grant – som hon egentligen heter – går till MC-klubbar efter sina konserter och raggar upp tatuerade motorcykelknuttar, som i sina videor.
Om Amy Winehouse var tragiskt självdestruktiv i verkliga livet är Lana del Ray förmodligen det bara på pappret. Vilket vi alla kan vara glada över.
Samtidigt finns det någonting just i den här kontrasten som hon spelar på: dödsförakt blandat med skygghet. Hon lever ut idén om den glättiga Hollywoodstjärnans dolda demoner. Det är både campigt, ytligt och ganska skickligt.