Musikrecension: Skimrande musikaliskt ljus
Dir. Tapani Länsiö. Orgelnatt och aria-festivalen i Esbo domkyrka 13.6.
Recension
Musikhuskören har snabbt etablerat sig som något av en elitkör bland amatörkörer i vårt land. Kören kunde närmast jämföras med Nyslotts operakör som en blandning av hänförda amatörer och professionella musiker, som ändå inte nödvändigtvis är professionella sångare.
Körens styrka är den stora symfoniska körklangen som infinner sig när 85 röster stämmer in. Klangen är skön och mestadels ledig, den dynamiska skalan är redan nu omfattande, notläsningskunskaperna är det inget fel på och intonationen är mestadels ackurat. De enda begränsningarna handlar egentligen om individernas sångtekniska färdigheter. Här finns det en viss variation på gott och ont.
När kören gästade Orgelnatt och aria-festivalen i Esbo i torsdags gjorde man det med en handfull sakrala körverk på programmet varvade med några välvalda orgelverk framförda på Esbodomens orgel.
Tapani Länsiös programhelhet kontrasterade stilar mot varandra och drog intressanta paralleller mellan till exempel Bruckners sätt att skriva för orgel respektive kör eller olika sätt att under olika tider tonsätta samma text. Rubriken Ljusets natt gav rum för en stilistisk bredd och till och med attacca-övergången från spanska renässanstonsättaren Tomás Luis de Victorias (1548–1611) Lux Aeaterna till Toivo Kuulas romantisktsvulstiga Auringon noustessa (1910) fungerade förvånansvärt bra.
Bruckners Locus iste WAB 23, Kuulas Auringon noustessa och SchumannsTalismane op. 141/1 tolkades alla storartat och passionerat. Speciellt mansrösternas välartikulerade klang imponerade, både i Kuula och i Messiaens finfina motett O sac- rum convivium.
Organisten Olli Pyylampi påminde om vilken utmärkt tonsättare Messiaen är i sin tolkning av Apparition de l’église éternelle (1932). Messiaens musik är magisk, magnifik och fantastisk. Få andra kan bygga upp lika mastiga crescendon och lika mycket spänning, få andra kan få ett enkelt C-durackord med fem fortissimon att låta lika övertygande, i rätt kontext. Bruckners c-mollpreludium och -fuga och Joonas Kokkonens Lux Aeterna tolkades likaså mästerligt.
Ljuset i Tapani Länsiös uruppförda Lux Aeterna skimrade diffust och solstrålarna kändes av bara i långa vokaler som liksom ljuset trängde igenom horisonten bitvis. Verket var en tidsmässigt minimal men icke desto mindre betydelsefull komponent i helheten.
Kvällen avslutades med Tjajkovskijs Kerubvisa, en av tonsättarens mest stillsamma och rofyllda kompositioner.