Teaterrecension: Rövarlegend som slåss för tolerans
Ryhmäteatteri bjuder på en uppdaterad och actionspäckad Robin Hood.
Översättning, dramatisering och regi: Juha Kukkonen. Scenografi: Janne Siltavuori. Dräkter: Niina Pasanen. Ljus: Helmi Hopea. Ljud: Jussi Kärkkäinen. Musik: Jukka Hannukainen, Jussi Kärkkäinen. På scenen: Chike Ohanwe, Maija Koivisto, Konsta Mäkelä, Aarni Kivinen, Sirja Sauros, Juha Pulli, Anna-Riikka Rajanen, Vesa Virri.
Ryhmäteatteris premiär på Sveaborgs sommarteater 12.6.
Något har hänt i Sherwoods skogar. Robin Hood som hittills varit en symbol för en rättvis fördelning av samhällsresurserna blir nu också toleransens förkämpe. Så är Ryhmäteatteris rövarberättelse förankrad i den värdediskussion som förts den senaste tiden.
Återigen är den gamla fästningen på Sveaborg en utmärkt skådeplats för sommarteater. På scenens mitt vrider bulliga ekstammar ihop sig till ett slags näste. Janne Siltavuoris scenografi är grov och effektfull, en okonstlad väg in i sagans värld.
Men det är ingen utopi som möter oss på andra sidan vallgraven. De rika blir rikare medan de fattiga blir allt fattigare under prins Johans styre. Skogen har blivit ett tillhåll för samhällets alienerade. Dit har de förpassats av Konsta Mäkeläs prins, en tyrannisk typ med oklädsam svart pottfrisyr och sannfinländska citat.
I skogen bor de som anses avvika från normen. Chike Ohanwes Robin Hood är mörkhyad, Juha Pullis Röde Will stammar, Mikko Penttiläs Muck har alkoholproblem och Vesa Virris Lille John motsvarar inte medellängden. Det är de svagas talan som Ohanwes coola Robin Hood för men ännu är han inte den hjälte som vi känner från sagorna. Snarare är han ett offer som måste stjäla från silkesklädda grevar bara för att överleva.
Nya roller
Legenden har dammats av ordentligt i brittiske David Ferrs manus. Det blir en hel del action och ett par ganska råa scener. Det är utan tvekan magstark familjeunderhållning, men samtidigt är medlen så överdrivna att det står rätt klart att det rör sig om teater och inte verklighet.
Däremot funderar jag på om man inte kunnat skippa det uttalade sexuella hot som prins Johan utgör i samma veva som man förnyade berättelsen. Å andra sidan kan en regent knappast bli obehagligare än det här. Jag kan inte annat än att brista ut i ett ”huj” när han kletar på stackars Marion.
Marions roll är ändå den som fräschats upp mest. Maija Koivistos prinsessa flyr korsetten, det midjelånga löshåret och den äktenskapliga bädden. Med sig har hon föreställningens festligaste figur, Juha Suihkos förtjusande lakej Tuché med sockervaddshår, rosor på kinderna och en förkärlek för menuetter. I skogen får Marion leva i en manlig, betydligt friare, parallellverklighet. Det är slutligen hon som visar sig vara den sanna hjälten, den som ger Robin Hood ett socialt samvete och demokratiserar gemenskapen i skogen.
På många plan upprepar regissören Juha Kukkonen fjolårets framgång med den läckra uppsättningen av Peter Pan. Robin Hoodin sydän är spännande och späckad av hisnande effekter som flygscener och en slottsbrygga som vid kritiska ögonblick hissas upp och ner.
Niina Pasanens kostymer är finurliga, till exempel Marions brudklänning som glittrar i alla regnbågens färger i den annars så murriga miljön. Det här är en föreställning där också vuxna får njuta av sagans magi och som precis som titeln antyder rymmer en hel del hjärta.