Hangö Teaterträff: Blodbad på kinakrogen
Slutet på Hangö Teaterträff bjöd på färsk tysk dramatik och gammal Shakespeare sedd med nya ögon.
Gyllene draken av Roland Schimmelpfennig. Regi: Ulrika Bengts, Janne Pellinen, Ville Sandqvist.
Kärlek på tork av Maija Kaukolehto. Regi: Toomas Tross.
Hamlet Private av Martina Marti. Arbetsgrupp: Cécile Orblin, Martina Marti, Marion Maisano, Jaana Eskola, Jukka-Pekka Pajunen.
För en kort stund sätter en rutten tand världen ur balans.
I Roland Schimmelpfennigs pjäs drabbas en papperslös kines av en ohygglig tandvärk på sin arbetsplats, en kinakrog. Det som inte får hända en papperslös arbetare händer.
Att se Schimmelpfennig på Hangö Teaterträff är en ovanlig upplevelse. Tysk dramatik sätts sällan upp i Svenskfinland och föreningen Lust förtjänar en eloge för sin ansats att ändå göra den bekant för oss. I fjol var det Elfriede Jelinek som stod på agendan, i år den produktiva pjäsförfattaren Schimmelpfennig och hans pjäs Gyllene draken.
Samma regler gäller i år. Tre regissörer får en tredjedel av pjäsen och fem skådespelare var till sitt förfogande. Ett kliv ut i det okända kan man kalla det då grupperna har bara en dag på sig att repetera.
Trots att arbetsgrupperna inte fått kika på varandras repetitioner fungerar de tre delarna överraskande väl ihop. Så har alla tre regissörer också tagit vara på texten vilket är en vettig strategi. Den är nämligen så bra – ett hopkok av ångest, äckel och surrealistisk komedi med inslag av fabel, Hitchcock-thriller, slapstick och kinakrogsmeny. En tematik som tränger sig på med människohandel och exploatering som svämmar över i ett blodbad.
Först ut är Ulrika Bengts som gör den mest realistiska läsningen, samtidigt med starka inslag av dans och musik. Inledningen ser ut som baletten Våroffer. De fem kinesiska arbetarna i en sluten cirkel, rytmiskt hackande, stekande, fräsande i kökets hetta. Men så hamnar en av dem utanför ringen precis som flickan i Nijinskys koreografi. Den svaga länken – den som ska blotas för det misslyckade skördeåret.
Panik bryter ut i restaurang Gyllene drakens kök allt medan resten av världen sitter ute i matsalen och dinerar – unga par och äldre par som grälar, alkoholister, gravida och flygvärdinnor som kopplar av efter den senaste turen.
Groteska scener
Janne Pellinen fortsätter att imponera som regissör på Hangö Teaterträff efter monologen Putoava mies som visades i fredags.
Den här gången handskas han oerhört fantasifullt med rekvisitan som finns till hands, det vill säga lite kartong och tejp och krimskrams som blivit över från andra föreställningar. På så sätt får den arma kinesen en tand vit och fluffig som en medusa – egentligen en bomullsfylld stuntdocka vars lemmar knutits ihop.
En av pjäsens många sidoberättelser handlar om den lilla syrsan som hamnar i den sadistiska myrans händer. Den hemska våldtäktsscenen som följer iscensätts genom att Nils Granbergs syrsa begravs av en hög pappflarn. Ett obehagligt knaster hörs när en av kunderna river av syrsans känselspröt. Linda Zilliacus har i sin tur rollen som myran som försöker sälja syrsan till publiken. Enligt Schimmelpfennigs anvisningar ska alla kvinnorollerna spelas av män och vice versa – ett effektivt sätt att syna de socialt konstruerade könsrollerna.
Dunka-dunka låter Ville Sandqvists uppsättning. Också hans vision har fått ett snillrikt soundtrack, nästan öronbedövande blir det när Kira-Emmi Pohtokaris karaktär kör en fylla på bananer och de kinesiska arbetarna rytmiskt sliter i köket.
Den här delen är kanske den mest utflippade, grotesk och fysisk, med Tobias Zilliacus i rollen som en torsk som dessutom låter som en rikssvensk tv-polis.
Sandqvist brer på med buskis och schabloner. Scenen där de kinesiska arbetarna studsar runt som små tomtar och ersätter r-ljuden med l-ljud i sina repliker lämnar mig lite kluven. Man upprepar etniska stereotypier som i det här helfinlandssvenska sammanhanget inte känns alldeles oproblematiska.
I övrigt hänför slutdelen. Scenerna är så skickligt uppbyggda, som när gänget med några tuschdrag förvandlar en bit kartong till en matta prydd med restaurangloggan, den gyllene draken. Och så den makabra begravningsparaden som följer och mötet med Elmer Bäcks flygvärdinna som med en främmande blodig tand i sin mun för ett ögonblick tänker sig in i en annan människas liv. En insikt smyger sig på. Våra resor, vår aptit på lyx, våra andliga och sexuella begär som ska tillfredsställas till varje pris skördar offer av kött och blod.
För en stund satt en rutten tand världen ur balans, men bara för en stund.
Kvinnornas Hamlet
Förutom ny dramatik fanns också två nytolkningar av Shakespeares evergreen Hamlet med på festivalen. Skådespelaren Lilli Sukula-Lindblom undersökte Ofeliarollen och en rad andra flick- och kvinnoroller i sin sympatiska jubileumsföreställning Kärlek på tork – Ofelias sång.
Underfundig var Gnab Collectives Hamlet Private, där skådespelaren Cécile Orblin bjöd på en privatläsning av klassikern med en person åt gången som publik.
Med hjälp av snillrika tarotkort prydda med motiv ur pjäsen – vålnaden, dödskallen, soldaten, skådespelarna – skiftar hon fokus från pjäsen till åskådaren.
Överraskande lätt ger man sig hän åt hennes korttolkningar och hamnar i en ganska personlig och icke-teatral upplevelse. Orblin ger ändå tryggt sällskap på vägen. Vid kafébordet blir Hamlets resa plötsligt ens egen.