Bokrecension: Käftsmäll åt hälsoivrande
Malin Kivelä och Linda Bondestam bjuder på en murrigt dov bilderbok som aldrig är publikfriande.
Schildts & Söderströms, 2013
Malin Kivelä och Linda Bondestam bjöd 2004 på suveränt samarbete i bilderboken Den förträfflige Herr Glad, en egensinnigt berättad färgkaskad som mest handlade om vuxna, både vresiga och glada sådana. Vuxna vimlar det av också i Bröderna Pixon och tv:ns hemtrevliga sken, tilltalande utförd i murrigt dov färgskala. Bondestams bilder är stämningsskapande och högklassiga. Höghusvärlden gapar svart: ”Bröderna går ut i trappan. Något måste man ju göra. Med sitt liv. De sitter och stirrar i väggarna. De är svarta. Med lite damm nertill. Eller smuts.” Det är uppfriskande att varken bild eller text är insmickrande, utan en konstnärlig frizon som finlandssvensk bilderbok är när den är som bäst.
Från omslaget stirrar fyra uppspärrade tefatsögon rakt mot läsaren. Ett draperi ramar in soffscenen, där klibbiga snacks vanemässigt intas, och för tankarna till en teaterscen. Den pjäs som utspelar sig inom pärmarna har många sett. I höghusmiljön försöker en ensamstående mamma skapa sig en bubbla av egentid, för att sova och läsa. Hennes pubertala ”Stör ej!”-skylt och utspridda böcker med titlar som 50 vägar till Zen och Borta med vinden skvallrar om eskapism. Hon flyr uppenbart dagens föräldraroll.
Tv-trivsel med avbrott
Under tiden som mamman är upptagen med sitt är de fyra pojkarna Pixon hänvisade till sig själva. Och de trivs bäst framför tv:n. Mamman förser dem med näringsfattig kost som sockrade flingor. Men så drabbas hon av samvetskval, tycker de är underliga barn och föser ut dem på gården. Utomhus är det ovant, men bröderna träffar genast på ett träffsäkert skildrat tantpar i trappuppgången. Om deras tvåsamhet är mer än vänskap får läsarens fantasi fylla i. En vresig gårdskarl krattar och svär, men mjuknar av brödernas trevande frågor. Kivelä har en förkärlek för udda gestalter och vågar berätta episodiskt utan snörrät intrig. En morgon då platt-tv:n strejkar vågar sig pojkarna Pixon självmant ut i världen, där de upptäcker leken. Också Bondestam och Kivelä leker med läsaren. De luras drastiskt i ett uppslag som ska vridas på höjden där den ständiga sockerfyllan och stillasittandet tar ut sitt och pojkarna dör. ”Nej, nu lurade jag dej!” avbryter berättaren. I stället landar pojkarna i tv-soffan tillsammans med mamman, som dukar upp ny skräpmat.
I Hoffmanns fotspår
Kivelä och Bondestam utmanar rådande syn på hälsa och barnuppfostran. Boken har ett mycket uppenbart crossovertilltal som riktar sig till flera generationer av läsare samtidigt. Alla samtida föräldrar vet att barn inte bör titta för mycket på tv och bör undvika att äta socker. Ändå tittar de flesta barn på tv och äter socker. Både ofta och mycket. Den paradoxen är utgångspunkten. Bondestam och Kivelä går en fin balansgång i sin skildring av att göra vad man orkar göra eller vad man borde. Boken är en samtida Pelle Snusk. Heinrich Hoffman tog på motsvarande sätt spjärn mot en överdidaktisk barnbok med hjälp av överdrifter och svart humor. Pelle Snusk är för övrigt en av de böcker som avbildas uppslagen på golvet i pojkarna Pixons vardagsrum. Kiveläs och Bondestams bilderbok är en ambitiös gestaltning av konflikten hur vi ser på våra barn och hur vi gör med våra barn, lite småfräck och hälsosamt provocerande. Att både text och bild tar ut svängarna och är så välkomponerade förmedlar den uppkäftiga berättelsen om tv:ns hemtrevliga sken på allra bästa sätt.