Bokrecension: Fartfylld bovbok
Schildts & Söderströms, 2013
Det vimlar verkligen inte av mellanåldersböcker skrivna på svenska i Finland. Därför är Malin Klingenbergs uppföljare till debutboken Patrik och pensionärsmakten (2010) väldigt välkommen. Klingenberg är vårt svar på Martin Widmarks och Helena Willis massiva succé med Lasse-Maja-deckarna. Men då Lasse-Majaböckerna gottar sig i en humoristisk skildring av en småstad med ett galet persongalleri där brotten är rätt tama följer Irene och sedelsugen längre in i bovskapets mörka kretsar. Kapitlen i boken går omlott, ömsom skildras den elaka Irene i tjuvsällskap, ömsom Patrik som med hjälp av sin hemliga pensionärsklubb reder upp i tjuvröran. Och det är ingen mespropp han har att göra med.
Irene är modig, tuff och elak. När andra barn gråter och kissar på sig av rädsla brukar hon skratta farorna i ansiktet. Irene har aldrig tidigare backat för någon, men mannen som ringde på dörren är inte vem som helst. Han är så mäktig och grym att till och med Bi-Keps fruktar honom. Och när Bi-Keps är rädd, då vet man att något är farligt. Riktigt farligt.
Osannolika uppfinningar
Klingenberg skriver medryckande och har sinne för dråpliga detaljer, vilket följs upp av Joanna Vikström Eklövs fyndiga och lätt groteska illustrationer som passar genren. Den här gången går handlingen ut på att förhindra ett bankrån som ska ske med hjälp av en sedelsug. Intrigen har bra driv, boken är lättläst, spännande och rolig. Ändå blir det lite obekvämt med alla snabba och osannolika uppfinningar som till exempel expansionstuggummi. Även slukarålderns deckarböcker kan ha en undertext och den hinner Klingenberg inte mejsla ut eftersom hon låter intrigen löpa amok. Därför förblir personerna schabloner och det bränner aldrig till på riktigt. Nåja, heter karaktärerna Viktor Tyr, Bengta-Louise eller Evil vet läsaren förstås att nu blir det åka av. Klingenbergs deckare hittar helt säkert en stor road läsekrets. Och de är hungriga på mer.