Operarecension: Kekkonen som opera en patetisk historia
I Ilmajoki är en redig skara utmärkta sångare samlade för att framföra operan om Urho Kekkonen. Resultatet är en patetisk men välskriven historia, skriver Wilhelm Kvist.
Musik: Uljas Pulkkis. Libretto: Lasse Lehtinen. Regi Vilppu Kiljunen. Scenografi Tuija Väänänen. Kostymer Elina Vättö och Eija Koski. I rollerna: Jyrki Anttila, Tiina-Maija Koskela, Raimo Laukka, Ulla Raiskio, Heikki Aalto, Tiina Penttinen, Ville Salonen, Petri Pussila m.fl. Vasa stadsorkester, Ilmajoki operakör, dir. Kurt Kopecky. Urpremiär på Ilmajoki musikfestspel 7.6.
Något av det svåraste med all konst är att besvara frågan vad vill jag egentligen säga? Och om man gör opera på Finlands långvarigaste president Urho Kekkonen och hans liv kan det vara speciellt lätt att glömma de grundläggande frågorna och låta sig hänföras av Kekkonens fascinerande person och de politiska intrigerna.
Författaren, ex-riksdagsledamoten och tv-profilen Lasse Lehtinens libretto till Kekkonenoperan bjuder kanske inte på några större insikter om vare sig Kekkonen eller det politiska klimatet i det efterkrigstida Finland. Men det är en mestadels saklig om än tillspetsad berättelse om en ung radikal som ändrar åsikt, når makten och behåller den, som umgås med konstnärer och politiker och håller sig framme tills han tvinar bort och mumifieras.
Det är patetiskt så det förslår, men jämfört med satiroperan om Ahti Karjalainen som visades på Karleby operasommar i fjol är Kekkonenoperan i Ilmajoki i varje fall betydligt mera verklighetsförankrad och bra så.
Avtal med Satan
I operan porträtteras Kekkonen som något av en Faustfigur som säljer sin själ till hin onde själv, alltså Sovjetunionen. Händelserna tar avstamp i Kekkonens starka avsky och motstånd mot Sovjet under krigsåren. Kekkonen vänder kappan efter vinden och ändrar i något skede radikalt ståndpunkt i förhållande till fienden.
I Lehtinens tolkning är Kekkonen en politiker som gör allt för att hävda sin oumbärlighet samtidigt som han försöker hålla ställningarna mot sina motståndare.
Kekkonen är kaptenen som med möda försöker undvika att hans skepp kolliderar med ett isberg – en analogi som illustreras konkret i Vilppu Kiljunens regi och Tuija Väänänens scenbild. En hel del vänsterprassel insinueras och i ett skede ligger Kekkonen med självaste Hertta Kuusinen medan Brezjnev, Ford, Schmidt och Giscard d’Estaing står i farstun inför ESSK-konferensen 1975.
Utmärkta rollinnehavare
En av Kekkonenoperans största förtjänster är den ypperliga rollbesättningen. I operans värld är basarna kungar och skurkar och tenorerna hjältar och följaktligen är Kekkonen tenor och Nikita Chrusjtjov bas.
Jyrki Anttila är strålande som Kekkonen och gör den bästa roll som jag har hört honom i. Stämman sitter perfekt för honom och de höga tonerna ljuder ståtligt åtminstone på denna scen. Dessutom är han förvånansvärt lik Urkki med sitt rakade hår och sina bågar.
Tiina-Maija Koskela gör likaså en stor roll som Ieva, en flyktingflicka från Karelen, utsmyckad som Elovenaflicka. Hon sjunger utmärkt vackert och intensivt. Detsamma kan sägas om Tiina Penttinen som Hertta och Tommi Niskala i den knasiga rollen som Vennamo.
Raimo Laukka, Ulla Raiskio, Heikki Aalto, Ville Salonen och Petri Pussila gör alla väl ifrån sig i sina re- spektive roller som Väinö Tanner, Sylvi Kekkonen, Nikita Chrusjtjov, Adjutanten och Ahti Karjalainen/Reidar Särestöniemi. Eeva-Maria Kopp, Terttu Iso-Oja och Johanna Kalmari är superhäftiga som de flängiga fröknarna K, G och B. Kören sjunger tappert och barnkören är söt.
Välskriven sats
Saken blir på inget vis värre av att tonsättaren Uljas Pulkkis är en man som förstår sig på operans förtrollning.
Det musikaliska materialet är kanske inte i sig så märkligt, mest i samma anda som librettot, det finns inte rum för långa arior och orkesterinterludier i denna öken av text, men satsen är ytterst välskriven, sångarna täcks aldrig och orkestersatsen är intressant.
Musiken växer stadigt i intensitet, från inledningens naivistiska barnvisor via röstningsscenen i presidentvalsrysaren 1956, där Kekkonen-Kekkonen-Kekkonen-rytmen används effektivt, vidare till notkrisens högspänning och allt det övriga. Vad dramaturgin beträffar är förs- ta akten speciellt lyckad, både när det gäller text och musik. Om Vasa stadsorkester ännu hade fått ett par övningar under ledning av Kurt Kopecky kunde resultatet ha blivit ännu bättre.
Vad vill alltså paret Lehtinen-Pulkkis säga? Det förblir en aning oklart, men sällan har man å andra sidan i Finland behövt motivera porträtt av vare sig Mannerheim eller Kekkonen. Det är orsak nog att de kämpat och stridit för Finlands sak.
Med en mera inspirerande text kunde slutresultatet dock ha blivit ett annat. Det går inte att undvika tanken om att Pulkkis första helkvällsopera kanske bara är en studie på väg mot något mycket större. De operatiska kvaliteterna finns här.