Teaterrecension: Folk, rövare och många barn på Finns
Finns sommarteater firar sitt 40-årsjubileum med Folk och rövare i Kamomilla stad.
Sommarteater
Av Thorbjörn Egner. Sång- och musikinstudering: Johanna Fernholm. Musikarrangemang och inspelning: Robi de Godzinsky. Koreografi: Moona Nevalainen. Scenografi och dräktplanering: Lars Idman. På scen: Edith Vuorinen, Lea Vallier, Noah Mahlberg, Victor Suhonen, Julia Widen, Ines Hämäläinen, Cecilia Hansson, Anna von Knorring, Jenni Bergman, Charlotta Ahonen, Mandi Palin, Konrad Simonenko, Tova Biese, Catrin Bergholm, Linn Järvi, Ida Henriksson, Ellen Wikholm, Rebecca Nugent, Anna Sundell. Premiär på Teaterkullen i Finns 5.6.
Upptakten anger tonen på ett finstämt sätt: några stadsbor strövar omkring på torget. Småningom strömmar fler till, man planerar för kvällens fest och så förs publiken vidare in i handlingen.
Berättelsen om Kamomillas invånare är gränsöverskridande och inkluderande både till innehåll och utformning, i synnerhet som ensemblen i år består av barn.
De två barnrollerna, Tommy (Konrad Simonenko) och Colombine (Mandi Palin), båda med stadiga röster och glimten i ögat förkroppsligar det smidiga draget man kan se hos stadsborna, medan den äldre generationen, Sofie (Charlotte Ahonen) och Bastian (Victor Suhonen) övar sig i att upprätthålla ordning.
De tre rövarna Kasper, Jesper och Jonatan spelas av tre flickor, Ida Henriksson, Ellen Wikholm och Rebecca Nugent. Deras rövarhåla avspeglar rollpersonerna, här är det råddigt och smutsigt – faktiskt värre än jag sett i andra uppsättningar av den här pjäsen.
Uppfattningen av vuxna
När barn spelar vuxna blir det extra intressant eftersom skådespelarna gör något de har sett men inte själva upplevt. De spelar upp bilden de har av vuxna. Det är alltid roligt att se hur dessa uppfattas. Som vuxen är man tacksam för Egners försonande tonfall. Mika Fagerudd som är ny regissör för Finns, har tillsammans med Moona Nevalainen som står för koreografin gjort ett styvt jobb med att förena barnen i en enhetlig uppsättning där alla får komma till sin rätt och i sitt rollarbete visar både någonting av sig själva och någonting annat, sin rollgestalt. Det var fint att se hur samspelt ungdomarna och barnen i olika åldrar kunde driva handlingen framåt genom kalas, polisingripanden, eldsvådan i Tobias torn och rövarnas karriär och socialisering.
Folk och rövare utgick nyligen ur repertoaren på Helsingfors stadsteater. Där vuxna proffs i den uppsättningen inte lyckades skapa den stämning av glädje och samhörighet som finns i Thorbjörn Egners berättelse, lyckas barnen i Esbo betydigt bättre. Den sagolika känslan finns där, den behöver inte manas fram med överdriven koreografi. Antingen har barnen den sociala förmågan inbyggd eller så är Fagerudd en pedagogisk regitalang av rang.
Premiärkvällens strålande sol gjorde sitt till den löftesrika stämningen. Tillsammans är vi fler.