Konsertrecension: Så länge tänderna är egna
Griniga rockpoliser och fansen tycker lika. Kiss är inte perfekta och just därför fortfarande älskvärda.
Enligt rockmytologin version 1.0 är Kiss gamla som gatan. För 30–40 år sedan skulle man i rockbranschen dö ung och aldrig förtvina. I dag kan man hålla på som Bob Dylan – eller Kiss – och skrupelfritt dra från Madison Square Garden till Järvenpään Puistoblues. I går var det dock fortfarande Hartwallarenans stora scen i Helsingfors som gällde.
Efter att ha hittat tillbaka till sminklådan har Kiss inte behövt uppfinna sig själv på nytt. Konceptet är bombsäkert. De har låtarna, de har kostymerna och de har smällarna. Dessutom har de pengarna. Måla fan på väggen och du kan vara säker på att Gene Simmons tar betalt för det. För miljonerna kan man sedan bygga en snygg spindelformad ljusrigg som rör sig upp och ner och hit och dit. Här går en vimmelkantig betraktares tankar helt osökt till Stonehenge-episoden i kultfilmen Spinal Tap. Det är inte blygsamt skryt. Det är rock'n'roll som Kiss uppfann den.
Naturligtvis kan showen inte uppnå mytiska mått "för allt är redan gjort" men nog är det valuta för pengarna när Gene Simmons tar fullständigt över och väsnas i "War Machine", "I Love It Loud" och "God Of Thunder". Han har rätt. Det är förmodligen fortfarande ingen i branschen som klår Kiss vad gäller kombinationen av ackord och cirkustrick.
Läs mera om Kisskonserten i onsdagens Hbl!