Litteraturrecension: En farlig och viktig bok
Sofia Torvalds har skrivit en handfast, inlevelsefull och läsvärd bok om ätstörningar och hur man som förälder kan komma till rätta både med sitt sjuka barn och sina egna skuld- och skamkänslor.
Schildts & Söderströms 2013.
Boken Hungrig har sin upprinnelse i Sofia Torvalds egna erfarenheter. Hennes tonårsdotter på utbytesår i USA berättar under ett Skypesamtal att hon har en ätstörning. Dottern kommer hem och Sofia Torvalds gör allt hon kan för att hjälpa henne och också det som faller sig naturligt för en journalist – hon tar reda på så mycket fakta hon kan. I boken får vi ta del av det hon lärt sig men också av andras erfarenheter.
Berättelsen om dottern är ett slags ram för boken och Sofia Torvalds har också skrivit den för sin dotter. För de naknaste och mest utlämnande erfarenheterna står fem unga kvinnor med ätstörningar, fyra mammor och en pappa. Och så Sofia Torvalds själv. De fem unga kvinnorna har förnamn, som oftast inte är deras egna namn. Deras bakgrund och historia beskrivs kort i ett särskilt kapitel i början av boken. Jag ställer mig tveksamt till just det formgreppet. Det är antagligen bra att få bakgrundsinformation om de fem fallen, men den kunde ha getts i slutet av boken, nu bromsar fallbeskrivningarna upp berättandet.
Annars låter man sig gärna sugas med i berättelsen och jakten på vad ätstörningar egentligen är för något, vad de beror på och hur man kan bli frisk igen, eller åtminstone återgå till ett liv som inte domineras av mat, vad som ska ätas och målsättningen att vara smal.
Torvalds går genom hur samhället påverkar vår kroppsuppfattning, olika diagnoser och vårdformer, hur familjen drabbas, hur mammor som syndabockar fortfarande lever kvar som förklaring på vissa håll och olika metoder att använda i arbetet mot ätstörningen.
Motstridiga ideal
Hon fäster också uppmärksamhet vid det motstridiga i att slankhet är ett ideal, samtidigt som god mat också är en markör för ett lyckligt liv. Samma tidningar frossar i bantningskurer och recept. Och samtidigt är övervikten ett folkhälsoproblem.
En av de viktigaste poängerna i Sofia Torvalds bok är att ätstörningar är så mycket mer än anorexi och bulimi. Majoriteten av dem som lider av ätstörningar fyller nämligen inte kriterierna för de mest kända ätstörningsdiagnoserna. Enligt Torvalds ska man som förälder vara uppmärksam på om ens barn verkar nedstämt, missnöjt med sig själv och sin kropp och talar om att börja banta. Om barnet lägger om sina matrutiner ska man också se upp. De som bantar för att de verkligen är lite överviktiga eller för att de vill se bra ut brukar klara sig. Men de som börjar banta för att de känner sig deprimerade eller har en obestämd känsla av att de är för feta fast de inte är det, löper en större risk att bli sjuka. Det obehag de här barnen och unga känner försöker de dämpa genom att äta mindre och motionera mera.
Det handlar ofta om flickor, pojkar har mera sällan direkta ätstörningar. Däremot kan pojkar vara extremt missnöjda med sin kropp och sina muskler och ägna sig åt tvångsmässigt tränande.
Vridna tankemönster
När ätstörningen är ett faktum tar den över och dominerar alla tankar, ja hela livet. Allt som är förknippat med att äta skapar en stark ångest. Alla tankar vänds ut och in. ”Känslan av ilska och kritik spiller över på allt. Omgivningens kommentarer tolkas av det stränga filtret inne i henne själv. Därför översätter hon ’snyggt nagellack du har’ till ’det du hade i går var fult’.”
Det är just på grund av de här negativa, vridna och dominerande tankemönstren som Sofia Torvalds själv kallar sin bok för farlig. Allt som skrivs om ätstörningar kan användas som bränsle för den som har drabbats. Välmenta råd om vad man ska äta för att kunna gå upp lite i vikt blir listor på sådant man definitivt inte ska äta. Därför undviker Torvalds helt sådant som Body Mass Index och symtomlistor.
De negativa tankemönstren blir så sjuka att en målsättning kan vara att bli den perfekta anorektikern – och om det inte lyckas så är det ytterligare ett misslyckande.
”Det ursprungliga målet var att bli smal. Men lömskt och obemärkt smyger sig mer betungande symtom på henne. Hon har kanske räknat med att smalheten, eller strävan efter smalhet, har vissa otrevliga bieffekter. Men har hon räknat med perfektionismens värsta tvångshandlingar? Har hon någonsin föreställt sig att hon blir en person som inte kan gå genom ett rum utan att räkna hur många steg det tar? Har hon räknat med att den där rösten som hon trodde var hennes egen börjar kännas allt mer främmande, allt mer krävande, allt mer skrämmande? Har hon räknat med att den flyttar in i hennes huvud och gör henne till sin slav?”
Symbol för moderskap
Att ens barn får mat och äter sin mat är en symbol för moderskap och moderskärlek. För en nybliven mamma hör babyns ätande till det allra viktigaste och är ett tecken på att allt är som det ska, både med babyn och med den färska mamman. Därför är barns ätstörningar väldigt tunga för särskilt mödrar, men givetvis också fäder.
Det handlar om skuld och skam – vad har vi gjort för fel? I Hungrig går Sofia Torvalds igenom också den här känsliga problematiken. Det gäller att se framåt och att inte duka under av skuld och skam, för då kan man inte hjälpa sitt barn. Och föräldrarnas insats är viktig. Den som drabbats av ätstörning kan behöva lika mycket omvårdnad som ett spädbarn och beter sig ofta lika trotsigt som en treåring. Det behövs en mamma, en pappa eller någon annan som har förståelse, kärlek och tålamod men samtidigt är konsekvent.
Sofia Torvalds skriver bra och med inlevelse. Boken är också ett viktigt informationspaket. Jag vill särskilt lyfta fram hur väl hon beskriver den ångest och de negativa tankemönster som den som drabbats av ätstörning känner.
”Och vad är ångest? Ångest är skräck och fasa. Det är att vara livrädd fast inget hotar ditt liv. Ångest är ett hjärta som bultar, händer som darrar, tryck i magen, en fruktansvärd rastlöshet. Ångest är illamående, att känna sig svimfärdig, att vara rädd för att bli galen eller för att dö.”