Teaterrecension: I vår stad med Weiss
Text: Peter Weiss. Regi: Peter Lüttge. Skådespelare: Paul Holländer, Paul Olin och Frank Skog. Skådespelare: Paul Holländer, Paul Olin och Frank Skog. Sirius Teaterns nypremiär 24.5.
Sirius Teaterns Vandring för tre röster möter en ny publik, ja, nya generationer, varje gång den spelas.
Peter Lüttges vision av Peter Weiss drömska text sattes för första gången upp 1992 och har sedan dess spelats i städer som Åbo, Vasa, Hangö och Berlin.
Nu är gänget tillbaka i ruta ett kan man säga när den två och en halv timme långa stadsvandringen än en gång startar vid statyn Världsfreden vid Hagnäs torg, där den tog vid också för tjugo år sedan.
Att beskriva det här stycket gatuteater är svårt – ska man tala om staden man möter? Om solljuset som målar impressionistiska landskap på Tölövikens lugna yta, om gatstenarnas pussel i Kronohagen och de pastellfärgade husfasadernas perfekta harmoni. Eller om Peter Weiss sällsamma text som förmedlas av de tre clocharderna Abel, Babel och Cabel, fint gestaltade av Paul Olin, Frank Skog och Paul Holländer. För det är två strömmar som parallellt sköljer över en – stadens intryck och Weiss märkliga textflöde.
Tysk-svenska Weiss skrev Vandring för tre röster 1964 och i titeln låter han påskina att den rymmer tre gestalter.
Peter Lüttge och skådespelarna hittar roliga nyansskillnader mellan textsjoken och skapar tre figurer. Paul Olin är joxaren som berättar om en färjkarl och hans hord av konstiga söner medan Frank Skog ofta delar med sig av kvinnoaffärerna och två bröllopsscener av väldigt olika art.
Paul Holländer, som är ny i gänget, har mer abstrakta, ångestfyllda drömscener att förmedla, men också minnet av en pappa, en mamma och ett äktenskap. Enligt Lüttge själv är det ändå sist och slutligen en röst vi hör, en mans inre resa.
Den resan rymmer många mysterier. Här finns en uppenbar humor, en lek med det överdrivna i stil med Don Quijote och Baron von Münchausens äventyr men också en absurd ådra som för tankarna till Kafka.
En pratighet bromsas upp av starka bilder som synen av en fluga i människostorlek som knaprar på en insekt eller den dramatiska scenen i droskan där brudens slöja fladdrar och hästen bryter sig loss. De här ögonblicken gör att fokus inte skiftar från texten trots stadens ibland öronbedövande larm.
Kvinnorna finns med i samband med både liv och död. Och kanske börjar ett ”jag” så småningom teckna sig mot de olika berättelserna. En man som vill skriva men som bara får ur sig ett osammanhängande joller som regnet sedan sköljer bort från pappret. En lite fåfäng typ, besviken på fruns kyla, att hon inte sjunger och dansar längre, att vardagen handlar om vilka porslinskärl som ska användas till maten.
Här finns detaljer jag fortsätter att grunna på efteråt, som till exempel kläderna – varför är plaggen som beskrivs så extravaganta? Och utgör förintelsen undertexten till den ångestfyllda flyktscenen? Weiss som hade en judisk far kom själv undan då familjen emigrerade till England redan 1934 men hans författarskap har ändå starkt präglats av historiens vidrigheter.
Den surrealistiska texten ter sig som ett chiffer som Weiss nog lovar att man kan tolka bara man lyssnar riktigt noga. Jag förstår varför vissa här på vandringen gått den så många gånger förr.