Skivrecension: Daft Punk
Den franska duon Daft Punk bjöd in sina musikeridoler till studion. Resultatet är ett organiskt och svängigt album med lite mera hjärna än hjärta.
Pop
Den största stunden under Daft Punks nya album är utan tvekan när discopionjären Giorgio Moroder avslutar en lång monolog med orden ”My name is Giovanni Giorgio, but everybody calls me Giorgio”.
Det är roligt eftersom den 73-åriga italienaren låter ungefär lika karismatisk som en DDR-tjänsteman – han påminner närmast om dokumentärfilmsregissören Werner Herzog när denne visar runt bland grottmålningar i Frankrike eller föreläser om grizzlybjörnar.Det är svårt att tänka sig ett mindre svängigt inslag på ett album med dansmusik.
Eller kanske är det precis tvärtom? Redan Kraftwerk visade ju att det går utmärkt att kombinera osexiga ämnen som vitaminpiller och kalkylatorer med hårt pulserande techno på tyska.
Just låten Giorgio by Moroder är en av albumets bästa, en nio minuter lång föreläsning om Moroders personhistoria, men också en sak som – tack vare ett tjockt stråkarrangemang ungefär halvvägs – växer till nästan 1800-talsromantiska proportioner. Daft Punk var och nosade på Wagner redan på sin förra skiva, ett apokalyptiskt soundtrack till kalkonrullen Tron.
Idoler i studion
Det nya albumet är inte lika mörkt utan tvärtom luftigt och framför allt funkigt. Att man bjudit in en massa av den sena discoerans musiker till studior i Frankrike och USA ger ett organiskt sound som man inte är bortskämd med i dag. Random Access Memories kan rent av mäta sig med Frank Oceans fjolårsalbum Channel Orange när det gäller sköna gitarrslingor.
Det är också en intressant idé: att försöka samla sina idoler och se om man kunde återskapa den magi som rådde under musikernas storhetstid. Inspirationen är framför allt musik som spelades in i Los Angeles i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet. Ett par av musikerna på Random Access Memories spelade till exempel på Michael Jacksons tidiga skivor.
Riktigt så långt bär Daft Punks idéer inte. En problem, tycker jag, är att bandet gjort konstiga val vad gäller vokalister. Säga vad man vill om The Strokes, men Julian Casablancas har aldrig varit känd för att flytta berg med sin röst. Pharell Williams – som sjunger på första singeln Get Lucky – låter närmast generisk. Jag saknar en Beyoncé eller varför inte en Antony Hegarty.
Duons akilleshäl är också det enorma insnöandet på musikaliska referenser. Det kan leda till djärva konstnärliga beslut, men det kan också göra bandet mera intressant i teorin än i praktiken. Att Daft Punk betalat en stor del av inspelningarna ur egen ficka, och att Giorgio Moroder lär tala i sex olika mikrofoner på sin låt – en för varje decennium – är teknikaliteter som säkert tilltalar rockjournalister med sinne för arkeologi.
För den som är ute efter rena hits är det glesare. Här finns ofta mera hjärna än hjärta, men visst – bitvis svänger det också oerhört.