Konsertrecension: Daniel Johnston
FOLKROCK
Tavastia 21.5
Det började med några rassliga, heminspelade c-kassetter. Banden fick spridning via MTV under 1980-talet och snabbt kom en då ännu ung Daniel Johnston från Sacramento, USA, att bli kultfavorit i musikkretsar, beundrad för sina vackra, underliga melodier. Bland fansen fanns Sonic Youth och Kurt Cobain. Sistnämnda lär ha hyllat honom genom att bära en Johnston-skjorta flera månader på raken. Parallellt kämpade artisten – och gör det fortfarande – med bipolär sjukdom kombinerat med schizofreni, något som inspirerat honom till självbiografiska låtar om bland annat tecknade spöken och olycklig kärlek.
När Daniel Johnston så här trettio år senare besöker Finland för första gången är det som en stor man i grå collegetröja och håret på ända. Han är äldre nu men de tecknade självporträtten som säljs ute i foajén är desamma liksom texterna och budskapet: det går att hitta skönhet i det ofullständiga – fantastisk musik kan uppstå där vi minst anar det.
Med pressad röst och händerna krampaktigt runt mikrofonen tar Johnston oss genom favoriter som Casper The Friendly Ghost och Walking the Cow som bland andra Nina Persson från Cardigans gjort en hyllningsversion av. Här får hela skalan från euforisk glädje till total knasighet plats. Orden är bisarra men samtidigt fulla av sanning. Det kan handla om att vakna upp som vampyr eller drömma att man dömts till döden för att vilja begå självmord. Om upptagna flickor, ensamhet eller som i Wicked World där världen gemensamt sjunger att man glatt vandrar mot helvetet. Mot slutet följer en dallrande version av hymnaktiga True Love Will Find You in the End. Vill man veta mer om bakgrunden till den och andra låtar rekommenderas dokumentären The Devil & Daniel Johnston.
Den här kvällen får inhemska bluesbandet Talmund Beach agera komp. Det är tradition för Johnston att samarbeta med lokala begåvningar. I publiken snackas det om att gänget bara haft en repetition tillsammans innan. Det märks inte alls under spelningen. Stämningen på scenen är skör och uppmärksam med Johnston i mitten men ändå i ett eget, onåbart universum.
Vi älskar dig, hojtar någon i publiken medan Johnston fokuserat klunkar på sin tredje burk Coca-Cola i en av pauserna. Mitt i andra versen av Speeding Motorcycle ger han sedan ifrån sig en oberörd rapning och hela salen ler. Det galna geniet har talat.