Recension: Pia Heikkilä: Anna Bondestam. Det röda Svenskfinlands röst.
Pia Heikkiläs nya biografi om arbetardottern och författaren Anna Bondestam är fascinerande läsning rakt igenom. Inte bara för porträttet av ett livsöde utan också för det sociologiska perspektivet på Svenskfinland.
SFV:s biografiserie. 2013.
Ingenting får intellektuella finlandssvenskar att se rött som den seglivade föreställningen om finlandssvenskt ”bättre folk”. Under de senaste åren har det också pågått en aktiv motattack mot den här sociologiska generaliseringen, med antologier om klass och fattigdom, memoarer om förorter och arbetarkvarter. Men också romaner – av Kjell Westö, Sabine Forsblom, Robert Åsbacka, med flera – som tar avstamp i en annan verklighet än de södra stadsdelarnas Helsingfors.
När man läser Pia Heikkiläs nya biografi om Anna Bondestam (i SFV:s pågående biografiserie) förstår man hur svår den här historiska revisionen varit i ett större perspektiv. Bokens undertitel är ”Det röda Svenskfinlands röst” och länge var det faktiskt så: Bondestam var en av de första som över huvud taget grävde, skönlitterärt och vetenskapligt, i den finlandssvenska arbetarrörelsens historia.
Hon gjorde det dessutom på bred episk prosa som sålde i relativt stora upplagor. I dag är hon närmast bortglömd – många känner till den självbiografiska barndomsskildringen Klyftan (1946), medan stora Jakobstadsromaner som Vägen till staden (1957) och Stadens bröd (1960) inte getts ut i några nya upplagor.
Kanske kan Heikkiläs välskrivna och förtjänstfullt researchade biografi skapa ett litet Bondestam-uppsving.
Anna Bondestam kan kanske beskrivas som sin tids Ulla-Lena Lundberg: antropologiskt passionerad snarare än modernistiskt forminriktad. Under de två sista decennierna av sitt liv lade hon den skönlitterära karriären helt åt sidan och ägnade sig åt forskning. Ett av de sista verken handlade om arkebuseringarna vid Strengbergs fabrik i Jakobstad 1918, en mytomspunnen händelse som tydligt illustrerar inbördeskrigets tragiska logik. Det är också talande att den utreddes grundligt först 1990 av Bondestam.
Arbetarperspektivet fick Bondestam hemifrån. Hennes pappa Otto Elfving var plåtslagare, finskspråkig, beläst och politiskt aktiv. När dottern så småningom flyttar till Helsingfors och börjar studera i början av 1920-talet klagar hon på att alla proppar gått i lägenheten. Pappan skriver kärleksfullt:
”Hördu filosofie magister. Inte mer än en propp går då något går fel, och den proppen kostar 1:50 mark, alltså en mark och femtio penni”.
Pappan är ordförande i arbetarförbundet och uttalad ateist.
”Fadern hade en ovanlig, klart uttalad icke-auktoritativ syn på barn och uppfostran och det skulle ha varit honom främmande att tvinga sina åsikter på någon – ’tänk själv’ var hans devis”, skriver Heikkilä.
När Anna Elfving kom till Helsingfors universitet på 1920-talet var endast åtta procent av alla studenter svenskspråkiga kvinnor, och endast 13 procent av alla studenter härstammade från arbetarhem. Hon var med andra ord en ovanlig student, och lyckades tydligen aldrig skaka av sig känslan av att vara kusinen från landet.
Hon träffar ålänningen Henning Bondestam och de gifter sig och lever något slags fattigt frilansliv. Bondestam siktar på att bli lärare även om hon inte har någon större passion för yrket. Heikkilä beskriver en humanistisk arbetsmarknad som har likheter med vår:
”Det var 1930-tal och depressionsår, arbetslösheten var stor, också bland akademiker. Detta oroade också statsmakten och redan på 1920-talet väcktes en diskussion om ’studentöverflöd’. I vissa politiska kretsar oroade man sig för uppkomsten av ett ’litterärt proletariat’, det vill säga akademiker utan arbete.”
Anna Bondestams egen ingång till författarskapet går inte via de litterära kretsarna utan snarare genom det politiska engagemanget. Hon umgås med socialdemokrater och sätter upp revyer, sjunger och skriver kupletter.
När hon debuterar 1936 är det med en frejdig bygderoman om 1700-talets ståndssamhälle, Panik i Rölleby, en bok som får uppskattande recensioner på flera håll, också i Sverige. Hon uppfattar själv romanen som något av en bagatell och tycker att hon hittar sitt ämne först senare, när hon inför ett socialt perspektiv i sina böcker.
Heikkilä beskriver en författare med stor konstnärlig integritet men också delvis låg självkänsla. Trots att Bondestam i stort sett får fina recensioner för alla sina böcker tycks hon vara missnöjd. Hon säger till exempel i intervjuer med Inga-Britt Wiik, på åttiotalet, att hon saknar kontakt med sina läsare.
En ung Jörn Donner skriver om Stadens bröd (1960) att ”vissa prosaverk förefaller på grund av sin inre natur mer än vanligt nödvändiga, som rening och uppgörelse”.
Bondestam kommenterar senare:
”Ja, den där donnerska kritiken, den kommer jag faktiskt nog ihåg, särskilt som jag var nästan självmordsfärdig när jag fick höra att han skulle skriva. Han är lite oberäknelig.”
I dag känns Bondestams kulturhistoriska gärning minst lika viktig som den skönlitterära. Hennes bok om tidningen Arbetet – som strax innan inbördeskriget hade 12 500 läsare – var ett pionjärverk. Ett föredrag som hon håller om den utbredda materialismen kan fortfarande citeras: ”På det sättet skapas hela tiden nya behov hos oss, och kampen blir hela tiden hårdare, inte kampen för livet utan för levnadsstandarden.”
Bondestam levererade också en skarp analys av varför finlandssvenskarnas röda historia tenderat att försvinna ut i marginalerna. I språkstriden finns det helt enkelt inte rum för klasskamp:
”Man skulle slå vakt om språket, men det talades aldrig om några sociala förbättringar eller demokrati. Inte förrän vi fick ett nytt representationssystem, då höll ju den svenska överklassen på att förlora sina rättigheter och då blev det plötsligt svenska FOLKpartiet. Det där tycker jag att hör till de största historiska ironierna som har förekommit i det här landet.”