Filmrecension: Dräktprakt och drömda luftslott
F. Scott Fitzgeralds återhållsamma och distanserade berättarkonst ska man inte vänta sig när regissören Baz Luhrmann tagit sig an The Great Gatsby.
Drama
Manus: Baz Luhrmann och Craig Pearce på basis av F. Scott Fitzgeralds roman. Foto: Simon Duggan. Musik: Craig Armstrong. I rollerna: Leonardo DiCaprio, Tobey Maguire, Carey Mulligan, Joel Edgerton, Isla Fisher. Jason Clarke.
Sällan har 1920-talet framställts så orgiastiskt, hedonistiskt och vilt som när Baz Luhrmann, trogen sin estetik, återskapar det i en vådligt uppjazzad version av F. Scott Fitzgeralds The Great Gatsby. Detta är verkligen ”the roaring twenties” där de extravaganta festerna på Long Island 1922 med alla nyrika, börshajar, gangstrar, gamblers, langare och lycksökare förvandlas till en kalejdoskopisk karneval, ett rastlöst hålligång och en konsumtionsfest som aldrig tycks ta slut. Men efter backanalen och bakom hörnet väntade som känt kraschen, depressionen och desillusionen.
Australiern Luhrmann har som vi vet aldrig gjort sig känd som återhållsamhetens regissör. Men nu gäller det inte Moulin Rouge utan nästan sakrosankt amerikansk skönlitteratur. När han slungar denna extravaganta epikurism i ansiktet på åskådaren (och blandar tidsenlig jazzmusik med hiphop) hänger han sig åt excesser som inte finns i Fitzgeralds återhållsamma prosa, så full av undertoner och sorgmod. Insikten och uppvaknandet presenterar Luhrmann i en ramberättelse som inte finns i romanen.
Berättaren är fortfarande Nick Carraway (Tobey Maguire), författarämnet som blivit börsmäklare och Gatsbys granne på Long Island. Ramberättelsen placerar honom på ett sanatorium där han får vård för sin alkoholism och där han rekapitulerar händelserna och som Fitzgeralds alter ego skriver romanen om sin vän Jay Gatsby (Leonardo DiCaprio), den mystiske nyrike grannen som varje veckoslut arrangerar överdådiga fester. En selfmade man som tycks ha uppnått allt utom den dröm som han fortfarande jagar.
Drömmens personifikation utgör Daisy (Carey Mulligan), hans ungdomsälskade som gift sig med miljonären Tom Buchanan (Joel Edgerton), en representant för de gamla kapitalkretsar som ser ner på nyrika som Gatsby. Det ska medges att DiCaprio med belevad charm och lagom hemlighetsfull pondus tolkar mannen som är bländad av ”det gröna ljuset” medan Carey Mulligans Daisy blir mer diffus, vilket hon på sätt och vis i egenskap av projektion ska vara. Ändå har alla karaktärer ena foten i den stiliserade rekvisita som regissören bygger upp. En rekvisita och dräktprakt som i sin klatschighet mer syns än den känns utan att nå en syntes à la Josef von Sternberg eller Luchino Visconti.
I och för sig är det intressant att Luhrmanns gestaltning av en ”amerikansk dröm” och denna ”Trimalchio i West Eggs” följer Citizen Kane i spåren. Gatsbys inhägnade lyxvilla för tankarna till palatset Xanadu och hans sista ord ”Daisy” till ”Rosebud”. Även filmens 3D-teknik med ofta extrema närbilder i förgrunden och en tydligt urskiljbar fond samt alla insprängda tidningsrubriker väcker associationer till Gregg Tolands djupfokusfoto och till strukturen i Orson Welles film.
The Great Gatsby är mer Luhrmanns pyroteknik än Fitzgeralds trånsjuka dröm och nyktra klarsyn, mer grann yta än gåtfullt djup. Men som historisk utflykt till 1922 får regissörens artificiella prålighet onekligen 70-talets version med Robert Redford att verka antiseptisk och anemisk. Året som för övrigt inte bara var konsumtionsfest och hejdlös spekulation utan även utgivningsåret för banbrytande moderna verk som Joyces Odysseus och Eliots Det öde landet.