Theatertreffen: Konsumtionens olidliga lätthet
I år får Berlinpubliken en pjäs om en marknad så upphettad att den smälter – förstås bokstavligen – av favoritdramatikern Elfriede Jelinek. Därtill ser Isabella Rothberg en föreställning där hundratals sidor Tolstoj strukits och förvandlats till fem timmar teater.
Die Strasse. Die Stadt. Der Überfall av Elfriede Jelinek. Regi: Johan Simons. Musik: Carl Oesterhelt. Scenografi: Eva Veronica Born. Kostym: Teresa Vergho. Ljus: Wolfgang Göbbel. Dramaturgi: Matthias Günter. På scenen: Marc Benjamin, Stephan Bissmeier, Benny Claessens, Sandra Hüller, Hans Kremer, Steven Scharf, Maximilian Simonischek.
Krieg und Frieden av Leo Tolstoj. Regi: Sebastian Hartmann. Scenografi: Sebastian Hartmann & Tilo Baumgärtel. Kostym: Adriana Braga Peretzki. Musik: Sascha Ring. Ljus: Lothar Baumgarte. Dramaturgi: Uwe Bautz. På scenen: Susanne Böwe, Artemis Chalkidou, Janine Kress, Heike Makatsch, Linda Pöppel, Birgit Unterweger, Cordelia Wege, Jana Zöll, Manolo Bertling, Manuel Harder, Matthias Hummitzsch, Guido Lambrecht, Hagen Oechel, Berndt Stübner.
Berlin. Mode beskrivs oftast ytligt med syfte att locka till köp eller alternativt med ett hånande tonfall om det råkar nämnas i mer högkulturella sammanhang. Båda sätten är ganska tråkiga.
När den tyskspråkiga dramatikens jätte Elfriede Jelinek undersöker fåfängans marknad, som här råkar vara ett shoppingstråk i München, gör hon det på fullt allvar – fast också med en stor portion humor och ironi.
Jelinek spelas så gott som aldrig i Finland, men på Theatertreffen är hon ett återkommande inslag. Hon beskrivs ofta som svår men Müncher Kammerspieles uppsättning av den nya pjäsen Die Strasse. Die Stadt. Der Überfall – ungefär Gatan. Staden. Överfallet – är en oerhört rolig föreställning.
Det är egentligen först efteråt det blir krångligt. Vägarna in i hennes text tycks vara otaliga medan symboliken och snacket bildar ett tätt staket. Samtidigt skymtar man en perfekt formulerad insikt om jordelivet där mellan spjälorna.
Det handlar om språk, identitet och mode, bland annat. Jelinek låter modepladdret växa ihop med kulturpladdret, vilket betyder att shoppingångest beskrivs med hjälp av referenser till antikens myter, som anekdoten om Akilles och sköldpaddan. Det är det här som blir så hejdlöst roligt på scenen – att det inte går ihop, att det är goja och viktigt på samma gång. Är det inte just här i diskussioner om skor och väskor som nyckeln till vår samtid kan hittas?
Regissören Johan Simons serverar texten i ett ganska lättillgängligt paket. Utan tvekan får texten stå i förgrunden, vilket fungerar nästan hela vägen ut. Bara på slutet blir det lite tröttsamt när man vant sig vid den skruvade dialogen.
På den chica svartvita scenen händer egentligen inte så mycket. Skådespelarna står mest och pratar. Någon kommer, någon går, någon tar sig ett lyxigt skumbad, någon dör – kanske. I alla fall lovar han ordna en televiserad begravning där de övriga eventuellt får medverka.
De står där och väntar i den klotformade lampans belysning. De tycks älska gatan med dess boutiquer och hata den samtidigt. Visst påminner det om Beckett och till och med om Monika Fagerholms Underbara kvinnor vid vatten där Bella och Rosa kompenserar sin ”språklöshet” genom att tala om smink och kändisar.
Modeoffret
Sandra Hüller är toppen i rollen som det utbrända modeoffret. Hon kommer in på scenen med en enorm shoppingbag över sig och krisar på grund av minikjolen som hon nyss inhandlat. Eller ja, det är inte kjolen det är fel på utan människan som bär den.
Övriga karaktärer spelas av män. Män i pälsar, klackskor, röda klänningar eller hudfärgade trosor och en Louis Vuitton-väska som accessoar. Fullt så roligt som många andra i publiken tycker jag inte att män som klär ut sig till kvinnor är. Snarare undrar jag om regissören vill understryka att det är fråga om kvinnlig konsumtion och i så fall varför. Bilar och elektronik kan ju vara lika vettlösa inköp som ett par Jimmy Choo-skor.
Chanelgudar
Men har ytan utplånat innehållet? Hüllers shoppingaddict säger att hon inte längre har ett språk. Försöker hon konsumera sig en identitet? Det står klart att konsumtionskulturen är stark, kanske starkare än politiken. Det går inte att göra motstånd mot den.
Jag är ändå inte säker på att Jelinek moraliserar, tvärtom visar hon kanske att det är samma gamla visa som gäller på Maximilianstrasse. Förut gudar, nu Chanel, Max Mara och marknaderna som upprätthåller ordningen på gatan.
Men Valentino är inte längre Valentino, konstaterar karaktärerna flera gånger. Är det bling-bling-kulturens död och den ekonomiska nedgången de känner av?
Eller så är det kopiorna som reducerar originalens värde. Hans Kremers karaktär mobbas ju av sina kamrater för sin bruna Louis Vuitton-väska som eventuellt är fejk. Samtidigt är kopiorna en del av lyxindustrin, de gör reklam för den äkta varan och introducerar den för medelklassen.
Diskussionen om äkthet kan förklara iskuberna som ligger i djupa drivor på scenen. De glimmar som diamanter, men efter pausen återstår bara tråkiga vattenpölar. Marknaden har nått sin smältpunkt. Gatan är död. Kanske kan den födas på nytt som en grekisk halvgud.
Visst är det coolt med en så stark stämma som Jelineks. Också om texten är uppspjälkad i repliker känns det nästan som hon var där i salen och övervakade det hela, speciellt när hon ibland talar direkt till oss med repliker som: ”Den här meningen är inte vettig. Vem säger att det är en mening?” Konstnären är närvarande.
Onödiga krig
En lek med högt och lågt pågår också i Centraltheater Leipzigs och Ruhrfestspiele Recklinghausens uppsättning av Leo Tolstojs mastodontroman Krig och fred.
Trots att det är en helt fri och fragmentarisk dramatisering – så långt ifrån originalverket att en man i publiken öppet uttrycker sin irritation – blir det ändå fem timmar teater på Volksbühnes scen. På så sätt helt i den ryska författarens anda.
Det är en omtumlande föreställning som gör sig bäst när den som friast. Kanske för att det är så pass vanligt med dekonstruerade klassiker på scenen i dag.
Fast vem hade trott att Tolstojs romansvit över Napoleonkrigen och den ryska societeten skulle sluta med ett slags psykedelisk 3D-upplevelse? Slutet är mäktigt – en projektion där familjerna Rostov, Bezuchov och Bolkonskij sätter sig i en öppen kista och åker i väg på en suggestiv resa där dubbelörnar flaxar förbi. Det är fulsnyggt och flirtar medvetet med 1990-talets smått barnsliga animationer.
Men på andra ställen känns Sebastian Hartmanns kavalkad av stilar och manér ur samtidsteatern inte lika fräsch. Visst är mycket snyggt och stiligt: Sublima ljuslandskap, häftiga smällar, en scenkonstruktion som rör på sig och tjejer i minikjolar som rullar ner för den. Men det verkar som vissa grejer finns där främst för att regissören tycker de är häftiga vilket i längden känns krystat.
Å andra sidan har Hartmann hittat passager i böckerna som blir intressanta repliker i dagens samtal. Krigskritiken klingar rätt, många onödiga krig har utkämpats efter Napoleonkrigen. Också idén om Europa debatteras aktivt i Tolstojs verk. Är det möjligt med en jämlik europeisk gemenskap eller är det alltid fråga om ett maktspel där vissa starka intressen dominerar?
När föreställningen avsiktligt parodierar sig själv är den också riktigt kul som i slutet när en kvidande dansös och en man i en sorts vit bläckfiskoverall – en Woody Allen-imitation? – uppenbarar sig och lådor på scenen leder till Indien. På så sätt visar Hartmann hur stark ironin är som grepp. Utan den tycks det vara svårt att hämta stoff ur klassikerna, eller säga någonting över- huvudtaget.
Theatertreffen i Berlin pågår till 20.5.