Theatertreffen: Nazister som ingen slipper
Tysklands trauma nummer ett hamnar upp på teaterscenen när Isabella Rothberg inleder sitt besök på legendariska Theatertreffen.
TEATER
Av Hans Fallada. Scenografi: Annette Kurz. Kostym: Ilse Vandenbussche. Musik: Lothar Müller. Ljus: Mark van Denesse. Dramaturgi: Christina Bellingen. På scenen: Benjamin-Lew Klon, Mirco Kreibich, Daniel Lommatzsch, Thomas Niehaus, Barbara Nüsse, Gabriele Maria Schmeide, Marie Löcker, Cathérine Seifert, Alexander Simon, André Szymanski, Oda Thormeyer. Thalia Theater Hamburgs föreställning på Theatertreffen i Berlin 7.5.
BERLIN. I helgen sparkade världens troligen största nationella teaterfestival i gång i Berlin. Theatertreffen som i år firar sitt femtioårsjubileum har det inte så lite ambitiösa målet att visa de tio bästa föreställningarna i den tyskspråkiga världen. Den här gången vaskade juryn fram guldkornen efter att ha sett totalt 420 produktioner.
Själv missade jag uppsättningen av Medea som inledde festivalen. I stället för Euripides börjar jag med en tysk modern klassiker som för nordbor är mer obekant och därför också så spännande, nämligen Thalia Theaters uppsättning av fyrtiotalsromanen Ensam i Berlin.
Borgmästare
Författaren Hans Fallada är en nästan osannolik figur i litteraturhistorien. Som ung tog han livet av en skolkamrat i ett misslyckat dubbelsjälvmord, åkte in på anstalt och fortsatte åka ut och in på anstalter resten av livet på grund av sitt morfin- och alkoholberoende.
Han stannade i Tyskland under kriget trots att han ansågs vara ett horn i sidan på nazisterna. Inflytelserika vänner tog honom ur diverse knipor och han överlevde, delvis på en anstalt för sinnessjuka kriminella. Efter krigsslutet var han faktiskt borgmästare i några månader. Det han däremot inte hann uppleva var framgången med den sista romanen som kom ut efter hans död och som beskrivits som det bästa som någonsin skrivits om det tyska motståndet.
På svenska publicerades Fallada – eller Rudolf Ditzen, som han egentligen hette – av Bonniers redan medan han levde, men det var först i fjol Ensam i Berlin kom ut i sin helhet.
Verkliga förebilder
Först funderar jag på om sättet jag ser föreställningen skiljer sig från den tyska publikens. Pjäsens skådeplats är trots allt Berlin och karaktärerna Otto och Anna Quangel (Thomas Niehaus och Oda Thormeyer) som enträget gör motstånd mot nazistregimen har riktiga förebilder.
Textens styrka är ändå att den talar till en var. Vad hade du gjort i en liknande situation? Om du var gravid, hade stor familj att försörja, var under dödshot – hade du ställt upp och protesterat? Precis som i Eyvind Johnsons Krilontrilogi står det ändå klart att ingen kan vara neutral i relation till ondska.
Det krävs en personlig förlust för att paret Quangel ska sätta i gång med sin ”David mot Goliat”-kamp. Före sonens död har de bara tyst iakttagit kriget som trots allt gett dem ekonomiska fördelar.
Regissören Luk Perceval skalar av all miljö, låter dramat spelas upp framför en enorm fondvägg fylld med påklistrade lådor, väskor och allehanda bråte. Det kan vara herr Quangels möbelfabrik, det kan också vara de dödas ägodelar som man sett samlade i sorgliga berg på förintelsemuseer. När ljussättningen är som mest suggestiv antar väggen skepnaden av en kyrkogård.
Perceval har en märklig stil som i ett huj växlar från melodrama till slapstick. Han är texttrogen utan att kännas tråkig eller gammalmodig. Det är en bruten, uppgraderad realism där scener ur romanen fantasieggande spelas upp på scenen och visar hur hela samhället kan vara en ”Jablonskistrasse” där trappspioner gör vanligt liv omöjligt.
Postiljonen Eva, mycket sympatiskt gestaltad av Cathérine Seifert, väljer att fly medan paret Quangel arbetar inifrån när de sprider ut sina anonyma vykort där de påminner om att Hitler kommer att mörda ”också din son”.
När en fjantig skådespelare och hans jurist – Fallada och hans förläggare? – får ett sådant kort blir de skräckslagna. Scenen visar rädslans mekanism, men också hur djupt ett personligt tilltal kan nå.
Intakt ensemble
Ensemblen står nästan hela tiden intakt på scenen, flyter helhjärtat in i och ut ur sina roller och arbetar i grupp som ett enda stort urdjur som tar sig fram jämnt och smidigt. Vissa scener är särskilt fina, som när alla åker på hästkärran till mysiga lantliga djurljud – läten ur deras egna munnar – fortfarande utan att ha något annat än ett bord på scenen som hjälpmedel.
En del figurer gestaltas sammanbitet, andra med desto yvigare gester, som de dråpliga Enno (Daniel Lommatzsch) och småtjuven Barkhausen (en helrolig Alexander Simon). Mäktigast är Barbara Nüsse som den brutala Gestapoledaren som inte är den sedvanliga skrikande miniführern. Hon går galant från komiska fyllescener till att sprida en otäck kyla.
De värsta scenerna får Falladas text ändå sköta själv. Och visst är den bra! En veritabel thriller med enkla, nästan torra, konstateranden om människans natur som etsar sig fast.
Men fyra timmar är en utmaning trots Percevals fina regi och slutet känns aningen utdraget. Jag hade varit nöjd om föreställningen fått sluta där jag trodde den skulle sluta, med slagen mot Otto Quangel som i stället för offret drabbar förövaren själv. Nu avtar effekten en smula mot slutet med skrik och känsloutbrott.
Fast tyskarna älskar ju sin teater, också på natten. Det bevisar bravoropen och det faktum att det ordnas ett teatersamtal ännu kvart i tolv.