Filmrecension: Jurassic Park i 3D
Science fiction
Manus: Michael Crichton och David Koepp. Foto: Dean Cundey. I rollerna: Sam Neill, Laura Dern, Richard Attenborough, Jeff Goldblum.
Inte blir det nödvändigtvis närkontakt av tredje graden (med Tyrannosaurus rex och andra skräckinjagande varelser) när Jurassic Park (1993) konverterats till 3D. I själva verket är filmens närbilder och ”King Kong”-effekter mindre hisnande än avståndsbilderna av dinosaurier i rörelse. För visst var Steven Spielberg en trollkarl och illusionsmakare när han förvandlade Michael Crichtons roman till film. Visualiseringen är imponerande även om man inte övertygas av författarens tes att det mer är fråga om ”science eventuality” (möjlighet) än science fiction. Nämligen den kittlande tankeleken att det åtminstone i teorin är möjligt att utvinna dinosaurie-DNA ur blodet av i bärnsten inkapslade insekter och sedan klona fram nya urtidsödlor.
När Spielberg konstruerar sin imponerande omvända tidsmaskin kan berättelsen som myt och moralitet naturligtvis inlemmas i Frankenstein-traditionen, personifierad av djurparkens upphovsman och eldsjäl John Hammond (Richard Attenborough). Hans entusiasm smittar av sig även på seriösa och sansade forskare som Sam Neills och Laura Derns paleontologpar men det är Jeff Goldblums skeptiker och kaosforskare som slutligen får rätt. Mänskliga misstag kan inte uteslutas och snart härjar Tyrannosaurus rex och övriga reptiler fritt på ön som något påminner om Darwins Galapagos.
Jurassic Park följer sagounderhållningens och skräckfantasiernas klassiska mönster. Endast filmens bifigurer blir dinosauriekäk och en distinktion gör också mellan de växtätande dinosaurierna som milda modersfigurer och de köttätande som tyranniska fäder. Den smäckra duon av släktet velociraptor som i slutsekvensen jagar de små barnen framstår som skräckvarianter av de siamesiska katterna i Disneys Lady och Lufsen.