Bokrecension: Skitliv
Antologin Skitliv är en reell beskrivning av vardagen på arbetsmarknaden i bemanningsföretagens och timanställningarnas tidevarv.
Antologi
Av Agnes Arpi, Victor Bernhardtz, Daniel Boyacioglu, Torun Carrfors, Jason Diakté, Nour el Refai, Anna Gavanas, Katrine Kielos, Sonja Schwarzenberger, Olav Fumarola Unsgaard, Kent Werne och Erik Wiklund
Atlas 2012.
Först lite fakta: år 2012 fanns det enligt Statistikcentralen 336 000 personer med visstidsanställning i Finland. Två av tre av dessa hade helst haft fast arbete. Antalet löntagare som var visstidsanställda mot sin vilja ökade i fjol. Anställningsformen ”drabbar” kvinnor dubbelt så ofta som män.
Det är i ljuset av dessa omständigheter som den rikssvenska antologin Skitliv fortfarande känns brännande aktuell, några månader efter att den utkommit i hemlandet. Skitliv tar itu med det vi alla vet men helst inte vill tänka på: att den ökade andelen visstidsanställningar utgör en av de mest dramatiska förändringarna inom det västerländska arbetslivet under de senaste decennierna.
Boken granskar problematiken ur den unga människans synvinkel, hur en ny generation tvingas vänja sig vid en framtid där osäkerhet och oro tenderar att bli normen. Utredaren Victor Bernhardtz intervjuar i texten Ett sms som styr livet Richard som arbetar som timanställd i en Teliabutik. Han får ett textmeddelande till telefonen varje söndag med besked om hur många timmar han ska jobba följande vecka. Finns det inte behov måste han pausa – ofta på obestämd tid. Vad han får i handen per månad varierar kraftigt. Långsiktig livsplanering kan han bara drömma om.
Samma sak gäller sjukskötaren Torun Carrfors som i essän Kanske betalar vi även med våra drömmar uppmanas att schemalägga färre pass än hennes heltidsvikariat tillåter. Resten av tiden ska på kort varsel användas till att täcka upp för sjuka kolleger – något som ställer krav på att ha ett flexibelt liv. Som förälder är den livsstilen omöjlig. Hon konstaterar uppgivet att samhället inte längre byggs för att sådana som hon ska kunna ha barn.
En av de starkaste texterna levererar journalisten Sonja Schwarzenberger som i Tryggare kan ingen vara djupdyker ner i känslan av att ständigt vara utbytbar och livrädd. En identitet tyngd av hjärtklappningar och matthetssymtom, av skulden över att inte lyckas.
Bokens styrka ligger i bredden: att allt från städerskor, sjukvårdare och försäljare till servitörer och journalister får komma till tals. Till skillnad från ryktet om den söndercurlade generation y är ingen av skribenterna missnöjd med jobbet i sig. Det är villkoren som ifrågasätts.
Den omtalade flexibiliteten är en av myterna som dissekeras i boken. Bortsett från de som är studenter som behöver extrajobb gör skribenterna det tydligt att ett tillfälligt jobb sällan är bättre än ett fast, även trots att de trygga jobben inte behöver vara särskilt trygga längre.
Arbetsmarknaden ter sig i själva verket brutalare än någonsin: alla konkurrerar med varandra, och också äldre som blir arbetslösa har svårt att komma tillbaka. Parallellt håller fasta anställningar på att bli ett privilegium, förunnat allt färre. Men även visstidsanställda har klart bättre chanser till jobb än de som står helt utanför arbetsmarknaden – en grupp boken kan kritiseras för att förbise. Å andra sidan har det medelklassfokus som nu dominerar texterna potential att läsas som en uppmaning till de stora massorna – som hittills haft de relativt välställt – att vakna och verkligen se vad som pågår. Snart, om inte nu, angår den nya arbetsmarknadens villkor även dem.
Möjligen hade man vunnit en del på att försöka ta debatten vidare, kanske genom att försöka se problematiken kring visstidsanställningarna också ur arbetsgivarens perspektiv. Hur kan strukturer och lagstiftning anpassas till dagens verklighet? Hur ska det omtalade trygghetssystemet över huvud taget se ut i framtiden?
Skitliv är en bok som förhoppningsvis leder till att allt fler börjar reflektera över sin egen position och uppgift på arbetsmarknaden. I en värld där marknadskrafter dominerar, där vi till bristningsgränsen intalat oss att allt i slutändan hänger på vår egen förmåga och där många av oss tar hejdlös konsumtion som en självklar rättighet behövs den självrannsakan. Som Katrine Kielos konstaterar i sin text Moralismen döljer en global klass av osäkra: Så länge vi inte kan tala om lågstatusjobben kan vi inte heller tala om den moderna ekonomin.